Religionspsykologen, psykoterapeuten och prästen Owe Wikströms nya bok om längtan - utkommen alldeles i dagarna på Natur & Kultur - är en bok som handlar om längtan, bl.a. talar han där om vemodet i finsk tango!
Han säger att längtan kunde beskrivas som känsla som ibland drabbar oss, när vi måste skiljas från någon, när vi längtar hem, när vi märker hur snabbt vår tid i livet har gått...
En annan gång kan det vara fråga om en konkret upplevelse av skönhet som får oss att känna oss berörda. Det är så ljuvligt/"saligt" att det nästan gör ont, som en vacker sommarkväll vid havet - eller vemodet i finsk tango.
Och Wikström fortsätter med att påpeka, att det också finns ett vemod som är inbyggt i själva livet, ett vemod som hänger samman med den hemlöshet och förvirring vi kan känna inför existentiella livsfrågor. Hur kan vi finna ett centrum i tillvaron?
Och så tar Wikström följande steg och frågar: Hur förhåller sig längtan till religion? Vår upplevelse av vemod kanske rentav gränsar till andligt sökande. Varför berörs så många av det heliga, trots att de säger sig inte tro? Viktiga frågor Wikström ställer och han skriver på ett sätt som den icke-kyrkliga medelsvensson torde kunna förstå.
Han menar också att vårt behov av allvar är underskattat (i den uppsjö av ståuppkomiker som Sverige just nu tycks kunna bjuda på, min anm.). I sin nya bok visar han vältaligt att allvar inte behöver stå i motsatsförhållande till livsglädje, uppsluppenhet och humor - inte heller till kritiskt tänkande.
Det är, säger han, rentav viktigt för oss att vi då och då (han använder finlandismen nu och då, eller kanske är det numera godkänt i SAOL) dröjer kvar vid vemodet och längtan. De har en inneboende drivkraft som har något att säga oss.
Jag tycker nästan att detta är Owe Wikströms viktigaste bok hittills skriven för lekfolket men också lämpad för självsäkra präster och profeter!
24.8.08
Prästrik gudstjänst
Jag predikade i högmässan i Lilla kyrkan i Borgå idag - den "personliga men inte privata" (som någon kommenterade saken) predikan finns på Predikantbloggen.
Vi konstaterade efteråt att vi var inte mindre än nio präster i kyrkan; förutom vi två som förrättade mässan var det kyrkvärden och hans fru, förre biskopen, förre och nuvarande domprosten, dekanen och en av församlingspastorerna som deltog. Därtill rymdes faktiskt en del lekmän i bänkarna också.
Jag var faktiskt lite fundersam, där uppe i predikstolen, på hur predikan skulle tas emot - men det var inget att oroa sig för, både kollegerna och de andra verkade nog positiva.
Jag bara undrar om denna situation kan uppstå annanstans i stiftet än i Borgå. I Åbo då kanske, med sin teologiska fakultet, men hur är det på andra håll?
Jag menar ju förstås på inget sätt att det skulle göra oss bättre, det var bara en reflektion och en undran.
Vi konstaterade efteråt att vi var inte mindre än nio präster i kyrkan; förutom vi två som förrättade mässan var det kyrkvärden och hans fru, förre biskopen, förre och nuvarande domprosten, dekanen och en av församlingspastorerna som deltog. Därtill rymdes faktiskt en del lekmän i bänkarna också.
Jag var faktiskt lite fundersam, där uppe i predikstolen, på hur predikan skulle tas emot - men det var inget att oroa sig för, både kollegerna och de andra verkade nog positiva.
Jag bara undrar om denna situation kan uppstå annanstans i stiftet än i Borgå. I Åbo då kanske, med sin teologiska fakultet, men hur är det på andra håll?
Jag menar ju förstås på inget sätt att det skulle göra oss bättre, det var bara en reflektion och en undran.
4.6.08
Paradisisk sommar
Med sol och +22 grader kan man säga, att nu har vi sommar. Så har det också hunnit bli juni och sommarmånad. Semestern infaller dock för min del först i slutet av juli, men det hindrar inte att jag kan njuta av sommaren redan nu. Hur den slutliga sommaren ser ut, vet ingen av oss, men Lars Huldén har försökt beskriva "fenomenet" på sitt sätt i sin Uppståndelsepsalm (ingår bl.a. i kyrkodramat Jona):
Jag väntar den stora sommarn. En morgon är sommarn här. Och luften är full av dofter och värme och sång där jag är.
Och syrsorna sömmar i gräset ny skjorta och byxor åt mig. Man måste ha lätta kläder när sommarn infinner sig.
Det blir väl helt annorlunda. Vi vet ju så lite ändå. Men sommarn kommer nog närmast det goda jag väntar på.
Jag väntar den stora sommarn. En morgon är sommarn här. Och luften är full av dofter och värme och sång där jag är.
Och syrsorna sömmar i gräset ny skjorta och byxor åt mig. Man måste ha lätta kläder när sommarn infinner sig.
Det blir väl helt annorlunda. Vi vet ju så lite ändå. Men sommarn kommer nog närmast det goda jag väntar på.
29.4.08
Omvänd vigsel
Trots att jag försöker avstyra det, händer det emellanåt att brudar vill bli inledda i vigselkyrkan av sin far, som sedan överlämnar henne till brudgummen som en annan handelsvara. Praxis är då att bruden kommer in vid sin fars högra arm, sedan tar brudgummens vänstra arm, och så efter vigseln tågar ut vid sin nyvigde mans högra arm. Detta har historiska skäl, som vi kan gå in på en annan gång.
Vid en vigsel som jag förrättade gjorde brudparet ett fel: brudgummen tog faderns plats och gav bruden sin högra arm (fast vi hade övat!). Följaktligen hamnade brudparet åt orätt håll framför altaret, alltså så att bruden stod på min vänstra sida och brudgummen till höger. Jag märkte det inte förrän jag skulle fråga brudgummen om han ville. Då vände jag mig automatiskt åt vänster, hickade till när det var bruden som stod där och vände mig så åt höger så jag kunde ställa frågan till rätt person.
Efteråt var det någon bröllopsgäst som undrade om vigseln var giltig när de gjorde ett sådant misstag - men det är ju klart att de blev gifta i alla fall.
Vid en vigsel som jag förrättade gjorde brudparet ett fel: brudgummen tog faderns plats och gav bruden sin högra arm (fast vi hade övat!). Följaktligen hamnade brudparet åt orätt håll framför altaret, alltså så att bruden stod på min vänstra sida och brudgummen till höger. Jag märkte det inte förrän jag skulle fråga brudgummen om han ville. Då vände jag mig automatiskt åt vänster, hickade till när det var bruden som stod där och vände mig så åt höger så jag kunde ställa frågan till rätt person.
Efteråt var det någon bröllopsgäst som undrade om vigseln var giltig när de gjorde ett sådant misstag - men det är ju klart att de blev gifta i alla fall.
28.4.08
Påsk- och vårtid
Vårdagjämningen 20 mars tycks som en evighet sedan. Vi har firat påsk och lever i påskkretsen med Kristi himmelsfärds dag och pingsten mycket nära. Nu har vi snart valborgsmässoafton och 1 maj. Meteorologen utlovar över 20 plusgrader, wow! Lars Huldén skaldar: "min fru är en byxbak i trädgården". Det stämmer allt det! Själv hjälper jag till med att anskaffa trädgårdsjord och gödsel från Blomgården. Sol och värme och fukt, se där, under är på gång.
Våren är uppståndelsens tid i full kraft. Graven öppnade sig för den uppståndne Kristus och på samma sätt förunderligt gror frön, brister knoppar (jfr Karin Boyes oslagbara dikt "Visst gör det ont när knoppar brister") och växer liv fram. Visst är vårens framryckande en predikan i sig om Guds, Skaparens, oemotståndliga kraft. Det finns inget liv utan död. Det finns ingen död som inte leder till liv, ingen död utan liv kanske vi skulle säga.
Vårens ljus avslöjar skräpet som bör städas bort. Uppståndelsens ljus avslöjar oordningen och synden i vårt inre. Det är viktigt att observera. Vi står där med skuld för tillkortakommanden och försummelser, för gärningar utan kärlek, för att ha missat målet. Ingen tycker om att syssla med destruktiv självfördömelse, men vill nog låta Guds barmhärtiga och samtidigt heliga ljus, Andens ljus, stråla fram ohämmat. Slagget bör skaffas bort. Någonting nytt får komma i stället.
Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt...Så är det också med de dödas uppståndelse (1 Kor. 15:35-42 i valda delar).
Gud, välsigna oss i vårens tid. Låt oss få glädas över varje grönskande knopp, varje timme av tilltagande ljus, varje vårlig bris. Gud, välsigna vår pånyttfödelse i Kristus. Amen.
Våren är uppståndelsens tid i full kraft. Graven öppnade sig för den uppståndne Kristus och på samma sätt förunderligt gror frön, brister knoppar (jfr Karin Boyes oslagbara dikt "Visst gör det ont när knoppar brister") och växer liv fram. Visst är vårens framryckande en predikan i sig om Guds, Skaparens, oemotståndliga kraft. Det finns inget liv utan död. Det finns ingen död som inte leder till liv, ingen död utan liv kanske vi skulle säga.
Vårens ljus avslöjar skräpet som bör städas bort. Uppståndelsens ljus avslöjar oordningen och synden i vårt inre. Det är viktigt att observera. Vi står där med skuld för tillkortakommanden och försummelser, för gärningar utan kärlek, för att ha missat målet. Ingen tycker om att syssla med destruktiv självfördömelse, men vill nog låta Guds barmhärtiga och samtidigt heliga ljus, Andens ljus, stråla fram ohämmat. Slagget bör skaffas bort. Någonting nytt får komma i stället.
Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt...Så är det också med de dödas uppståndelse (1 Kor. 15:35-42 i valda delar).
Gud, välsigna oss i vårens tid. Låt oss få glädas över varje grönskande knopp, varje timme av tilltagande ljus, varje vårlig bris. Gud, välsigna vår pånyttfödelse i Kristus. Amen.
18.3.08
Bachs musik
Under Stilla veckan och till påsken får man i våra kyrkor höra mycken musik av J.S.Bach, t.ex. Matteus-passionen och Johannes-passionen. Underbara skapelser, men visst kunde Bach också skapa annat! Ta nu t.ex. Goldberg-variationerna.
Musiken uppeggar, musiken tar i sitt våld, musiken får självförtroendet att tillväxa, ja, den kan skapa känslor av kärlek. Musiken kan också trösta och hjälpa människan över svåra stunder. Många människor - jag är en av dem - har i sina cd-gömmor något stycke, som man kan ty sig till, när livet känns svårt, när vägen tycks försvinna under fötterna på en. Med musiken som bakgrund kan jag försöka få ordning på de upproriska känslorna. Lasse Pöysti har i någon av sina böcker sagt, att melodierna för honom "fungerar som psykpiller"!
Bach komponerade trettio variationer på den ryske ambassadörens vid hovet i Dresden beställning för klaverkonstnären J.T.Goldberg. Så sägs det. Verket skulle framföras för greven, Goldbergs arbetsgivare, nattetid, därför att denne led av sömnlöshet. Det är alltså fråga om trettio variationer av air, ett bevis för Bachs fantastiska förmåga att ur en enda melodi utveckla så många varianter. Glenn Gould är en fantastisk pianist och så blir det på skivan en dubbel virtuositet: Bachs och Goulds. Det handlar om människans möjligheter, man får nästan vingar, svävar i ett slags tyngdlöshet, blir befriad från köttets misstag!
Musiken uppeggar, musiken tar i sitt våld, musiken får självförtroendet att tillväxa, ja, den kan skapa känslor av kärlek. Musiken kan också trösta och hjälpa människan över svåra stunder. Många människor - jag är en av dem - har i sina cd-gömmor något stycke, som man kan ty sig till, när livet känns svårt, när vägen tycks försvinna under fötterna på en. Med musiken som bakgrund kan jag försöka få ordning på de upproriska känslorna. Lasse Pöysti har i någon av sina böcker sagt, att melodierna för honom "fungerar som psykpiller"!
Bach komponerade trettio variationer på den ryske ambassadörens vid hovet i Dresden beställning för klaverkonstnären J.T.Goldberg. Så sägs det. Verket skulle framföras för greven, Goldbergs arbetsgivare, nattetid, därför att denne led av sömnlöshet. Det är alltså fråga om trettio variationer av air, ett bevis för Bachs fantastiska förmåga att ur en enda melodi utveckla så många varianter. Glenn Gould är en fantastisk pianist och så blir det på skivan en dubbel virtuositet: Bachs och Goulds. Det handlar om människans möjligheter, man får nästan vingar, svävar i ett slags tyngdlöshet, blir befriad från köttets misstag!
7.3.08
Konservativa och reaktionärer
I inlägget om liberalteologi och fundamentalism tog jag upp också liberalismen och konservatismen. Det kan hända att jag missade en poäng där.
Det är ju nämligen så, att en som är konservativ per definition strävar efter att bevara ("konservera") det som nu är. De konservativa motsätter sig alltför mycken och alltför snabb förändring och skyndar hellre långsamt. Det kan jag respektera (även om det blir frustrerande ibland), för då undviker man i görligaste mån att göra skada, även om nyttan med eventuella reformer uppskjuts eller uteblir. Festina lente.
Men så finns de sådana (som också emellanåt går under beteckningen "konservativa") som vill återgå till sådant som har varit tidigare. De inte bara motsätter sig reformen, aktionen, utan de vill också ta tillbaka redan gjorda reformer, och strävar därför efter en re-aktion. Den korrekta termen för dessa personer är inte "konservativa" utan "reaktionärer".Ett exempel på sådana är de motståndare till kvinnliga präster, som vill återgå till att endast ha manliga präster i vår kyrka. Dessa är typiska kyrkliga reaktionärer.
Att "reaktionär" (med synonymen "bakåtsträvare") ibland ses som ett skällsord eller en förolämpning är ovidkommande. "Den visa kan inte bli förolämpad, för sanningen kan inte såra, och lögner är inget att bry sig om," har någon sagt.
Fast jag medger att det kan vara svårt att leva efter. Kanske jag är ovis? Eller mänsklig? Reaktionär är jag åtminstone inte ...
Det är ju nämligen så, att en som är konservativ per definition strävar efter att bevara ("konservera") det som nu är. De konservativa motsätter sig alltför mycken och alltför snabb förändring och skyndar hellre långsamt. Det kan jag respektera (även om det blir frustrerande ibland), för då undviker man i görligaste mån att göra skada, även om nyttan med eventuella reformer uppskjuts eller uteblir. Festina lente.
Men så finns de sådana (som också emellanåt går under beteckningen "konservativa") som vill återgå till sådant som har varit tidigare. De inte bara motsätter sig reformen, aktionen, utan de vill också ta tillbaka redan gjorda reformer, och strävar därför efter en re-aktion. Den korrekta termen för dessa personer är inte "konservativa" utan "reaktionärer".Ett exempel på sådana är de motståndare till kvinnliga präster, som vill återgå till att endast ha manliga präster i vår kyrka. Dessa är typiska kyrkliga reaktionärer.
Att "reaktionär" (med synonymen "bakåtsträvare") ibland ses som ett skällsord eller en förolämpning är ovidkommande. "Den visa kan inte bli förolämpad, för sanningen kan inte såra, och lögner är inget att bry sig om," har någon sagt.
Fast jag medger att det kan vara svårt att leva efter. Kanske jag är ovis? Eller mänsklig? Reaktionär är jag åtminstone inte ...
4.3.08
Siffror och vingar
Har suttit några kvällar och filat på en CV, alltså en förteckning över vilken utbildning jag har, vilka tjänster jag har haft o.s.v. Det känns deprimerande att märka att allt jag hittills åstadkommit ryms på dryga två sidor i datorn. Allra värst känns det att det viktigaste, det jag verkligen är glad för, inte syns. Hur skriver man ut stoltheten övar att barnen växer upp och blir vettiga och självständiga människor, trots att man själv inte på långa vägar har nått upp till sina egna förväntningar på hur Den Goda Modern borde vara? Glädjen över att ha levat mer än halva livet med samma människa? Den primitiva triumfen över att ha tagit sig över alla de hinder som handikapp och sjukdom lagt i vägen? Och alla de samtal, de blickar av samförstånd eller ordlös gemenskap som har gett krafterna att orka?
I stället får sidorna fyllas av kurser, matrikeluppgifter och förtroendeuppdrag. Torra ord och siffror, som ger de yttre ramarna till ett liv. Mätbara fakta blir till ett styvt hölje kring det varma, pulserande livet. Och kanske de till slut har en uppgift, också alla de där årtalen. Som puppan kring fjärilslarven skyddar de den ömtåliga verkligheten för kritiska blickar, fram till den dag då jag får stå framför Gud och glädjestrålande veckla ut de nya vingarna med mitt livs mönster.
I stället får sidorna fyllas av kurser, matrikeluppgifter och förtroendeuppdrag. Torra ord och siffror, som ger de yttre ramarna till ett liv. Mätbara fakta blir till ett styvt hölje kring det varma, pulserande livet. Och kanske de till slut har en uppgift, också alla de där årtalen. Som puppan kring fjärilslarven skyddar de den ömtåliga verkligheten för kritiska blickar, fram till den dag då jag får stå framför Gud och glädjestrålande veckla ut de nya vingarna med mitt livs mönster.
22.2.08
Val
Det är intressant, det här med val.
Nyligen valde vi inom kyrkan nya representanter till kyrkomötet och stiftsfullmäktigena. Det skedde med indirekta val för lekmännens del, vilket innebar att de förtroendemän som valdes i senaste allmänna val för ett drygt år sedan, förvaltade församlingsbornas röster. Detta har kritiserats för att inte vara demokratiskt, men det stämmer nog inte. Demokrati är det, men indirekt demokrati, inte direkt demokrati. Det får man nog kritisera, om man vill, men termerna bör vara korrekta.
Så kommer det kyrkoherdeval emellanåt i olika församlingar. Ingå församling valde ny herde för någon vecka sedan, och snart är det min församling, Borgå svenska domkyrkoförsamling, som står i turen. Här är det direkt demokrati som gäller; varje församlingsmedlem på 18 år eller mer har en röst. Förr måste man vara konfirmerad för att få rösta; numera gäller det kravet bara för kandidaterna.
I Borgå är det närmare 30 år sedan vi senast valde kyrkoherde (som hos oss kallas domprost). Den förre domprosten, Lars Schmidt, tillträdde 1991, men då var han den enda sökanden, så något val förrättades inte. Denna gång har vi hela tre kandidater att välja mellan, Lars Junell (64), Bror Träskbacka (49) och Mats Lindgård (45). De provpredikar i tur och ordning tre söndagar i följd, och nästa vecka ordnas ett par valtillfällen där folk får känna kandidaterna på pulsen. Det senaste numret av församlingens tidning, Domkyrkobladet, presenterar dem också.
Valprocessen har dragit ut på tiden, eftersom den behandlades ända uppe i Högsta förvaltningsdomstolen, men nu efter tre års väntan blir valet äntligen av! Jag hoppas att det skall avspegla sig också i ett livligt deltagande. Vem som leder församlingen är långt ifrån oviktigt. Ur stiftets synvinkel är det också viktigt vem som är domprost, eftersom han är stiftets andreman efter biskopen.
Att församlingen är viktig för de svenskspråkiga borgåborna syns förresten också i att kyrkotillhörigheten är mycket hög; vid årsskiftet fanns det 15 140 svenskspråkiga i Borgå varav 14 209 hörde till kyrkan, d.v.s. 93,85 %. Detta är naturligtvis glädjande! För den finska församlingen var motsvarande siffra 81,07% och i helhetskyrkan 81,7%.
Nyligen valde vi inom kyrkan nya representanter till kyrkomötet och stiftsfullmäktigena. Det skedde med indirekta val för lekmännens del, vilket innebar att de förtroendemän som valdes i senaste allmänna val för ett drygt år sedan, förvaltade församlingsbornas röster. Detta har kritiserats för att inte vara demokratiskt, men det stämmer nog inte. Demokrati är det, men indirekt demokrati, inte direkt demokrati. Det får man nog kritisera, om man vill, men termerna bör vara korrekta.
Så kommer det kyrkoherdeval emellanåt i olika församlingar. Ingå församling valde ny herde för någon vecka sedan, och snart är det min församling, Borgå svenska domkyrkoförsamling, som står i turen. Här är det direkt demokrati som gäller; varje församlingsmedlem på 18 år eller mer har en röst. Förr måste man vara konfirmerad för att få rösta; numera gäller det kravet bara för kandidaterna.
I Borgå är det närmare 30 år sedan vi senast valde kyrkoherde (som hos oss kallas domprost). Den förre domprosten, Lars Schmidt, tillträdde 1991, men då var han den enda sökanden, så något val förrättades inte. Denna gång har vi hela tre kandidater att välja mellan, Lars Junell (64), Bror Träskbacka (49) och Mats Lindgård (45). De provpredikar i tur och ordning tre söndagar i följd, och nästa vecka ordnas ett par valtillfällen där folk får känna kandidaterna på pulsen. Det senaste numret av församlingens tidning, Domkyrkobladet, presenterar dem också.
Valprocessen har dragit ut på tiden, eftersom den behandlades ända uppe i Högsta förvaltningsdomstolen, men nu efter tre års väntan blir valet äntligen av! Jag hoppas att det skall avspegla sig också i ett livligt deltagande. Vem som leder församlingen är långt ifrån oviktigt. Ur stiftets synvinkel är det också viktigt vem som är domprost, eftersom han är stiftets andreman efter biskopen.
Att församlingen är viktig för de svenskspråkiga borgåborna syns förresten också i att kyrkotillhörigheten är mycket hög; vid årsskiftet fanns det 15 140 svenskspråkiga i Borgå varav 14 209 hörde till kyrkan, d.v.s. 93,85 %. Detta är naturligtvis glädjande! För den finska församlingen var motsvarande siffra 81,07% och i helhetskyrkan 81,7%.
14.2.08
Guds vänskap
Så här på Vändagen, Valentine's Day, kan det vara intressant att se huruvida ordet "vän" förekommer i psalmboken. Åtminstone finns det inget sökord på "vän" eller "vänskap" där. Så här utantill kommer jag i alla fall ihåg en del psalmer.
Osökt kommer för mig psb 265 "Jesus är min vän den bästa, och hans like ingen är". Om jag minns rätt, så var ordalydelsen tidigare "den bäste". "Ingen skall mig kunna skilja ifrån den mig har så kär. En skall vara bägges vilja alltid här och evigt där." Intressant: den enes eller den andres vilja skall inte dominera här, utan viljan och sinnelaget skall vara gemensamt här på jorden och för evigt i himlen. Fin tanke.
En psalm i samma klass och lika känd är den "diakonala" psalmen 482 under avdelningen Ansvar och tjänande: "Ett vänligt ord kan göra under, det läker hjärtats djupa sår." En lämplig text så här på "Alla hjärtans dag", som Vändagen alternativt kalla(t)s. "En hjärtlig blick, ett tacksamt ord välsignar brödet på vårt bord."
Den tredje psalmen jag kommer att tänka på handlar också om vänskap, psb 415, "Med Gud och hans vänskap, hans Ande och ord samt bröders gemenskap och nattvardens bord de osedda dagar vi möter med tröst, oss följer ju herden, oss följer ju herden, den trofaste herden, vi känner hans röst."
God Vändag!
Osökt kommer för mig psb 265 "Jesus är min vän den bästa, och hans like ingen är". Om jag minns rätt, så var ordalydelsen tidigare "den bäste". "Ingen skall mig kunna skilja ifrån den mig har så kär. En skall vara bägges vilja alltid här och evigt där." Intressant: den enes eller den andres vilja skall inte dominera här, utan viljan och sinnelaget skall vara gemensamt här på jorden och för evigt i himlen. Fin tanke.
En psalm i samma klass och lika känd är den "diakonala" psalmen 482 under avdelningen Ansvar och tjänande: "Ett vänligt ord kan göra under, det läker hjärtats djupa sår." En lämplig text så här på "Alla hjärtans dag", som Vändagen alternativt kalla(t)s. "En hjärtlig blick, ett tacksamt ord välsignar brödet på vårt bord."
Den tredje psalmen jag kommer att tänka på handlar också om vänskap, psb 415, "Med Gud och hans vänskap, hans Ande och ord samt bröders gemenskap och nattvardens bord de osedda dagar vi möter med tröst, oss följer ju herden, oss följer ju herden, den trofaste herden, vi känner hans röst."
God Vändag!
3.2.08
Liberalteologi och fundamentalism
Vi använder emellanåt "kyrkopolitiska" termer utan att tänka på deras innehåll. Oftast sker det då vi vill skälla på någon annan. "Liberalteolog" och "fundamentalist" är exempel på sådana termer. Ofta är de ändå lösryckta ur sitt sammanhang, och är därför ingen korrekt beskrivning av det som man rackar ner på.
I det följande citerar och refererar jag Religionslexikonet (Bokförlaget Forum 1996).
Liberalteologin "betecknar en öppenhet för upplysningens ideal och sökandet efter en odogmatisk tro som inte är förestavad av kyrkans lära och auktoritet." Kring sekelskiftet 1900 avvisade teologer som Albrecht Ritschl och Adolf von Harnack "som irrationella alla läror som tycktes hota individens autonomi och utsatte Bibeln för en sträng historisk kritik. Nya testamentets innehåll reducerades till 'Jesu enkla lära', en moralisk undervisning på allmänmänsklig grund. [...] De betonade att alla positiva religioner, inklusive kristendomen, bara är olika historiska skal kring en och samma kärna: en allmänmänsklig förnuftsreligion."
Fundamentalism är en "benämning på strängt bibeltroende. Den har fått sitt namn av den amerikanska tidskriften "The Fundamentals" som utkom 1910-15. Fundamentalister har en stark tilltro till Bibelns trovärdighet också i historiska och naturvetenskapliga frågor och kan t.ex. hävda att Bibelns skapelseberättelse återger det faktiska förloppet vid världens tillkomst." Under de senaste årtiondena har begreppet politiserats och börjat användas om rörelser i olika religioner som anser att Guds eller gudarnas vilja bör vara samhällets grundval. En del av dessa rörelser vill nå sitt mål på fredlig och andra på våldsam väg. "Ordets innebörd har därför blivit oklar och det används alltför lätt som invektiv mot oliktänkande."
Så finns det en teologisk gren som heter "fundamentalteologi", som inte har med fundamentalism att göra, utan granskar vetenskapligt den kristna trons grundvalar.
Det som detta innebär är att liberalteologin och fundamentalismen egentligen är två sidor av samma mynt, nämligen rationalismen, övertron på att människan kan förstå allt omkring sig. Antingen kan människan genom att bli upplyst och skala bort alla irrationella drag komma nära den ursprungliga uppenbarelsen (såsom liberalteologin hävdar) eller rationellt tolka och förstå alla drag av den gudomliga uppenbarelsen (såsom fundamentalismen påstår). Båda dessa är alltså ytterst arroganta synsätt, vart på sitt sätt.
För mig är det naturligt att se saken annorlunda. Jag skall och får sträva efter förståelse, men jag är medveten om att jag aldrig kommer att uppnå den. Ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag. Ju mer kunskap jag får, desto mer inser jag hur mycket det finns som jag inte kan.
Inställningsmässigt liberal är jag i betydelsen frisinnad. Jag vill alltså inte binda mig till ett visst sätt att göra saker, utan tycker (kort sagt) att frihet ska få råda, så länge ingen tar skada. Detta gör mig inte till liberalteolog, utan till en liberal teolog (observera mellanslaget).
Metodiskt konservativ (i motsats till radikal) är jag eftersom jag anser att man inte skall förändra saker utan orsak, utan granska allt och behålla det som är gott, som Paulus säger. Vi skall alltså inte kasta ut barnet med badvattnet. Detta gör mig ändå inte till fundamentalist, utan gör att min liberalism är moderat.
Jag skulle alltså generellt sett definiera mig själv som en moderat liberal teolog.
I det följande citerar och refererar jag Religionslexikonet (Bokförlaget Forum 1996).
Liberalteologin "betecknar en öppenhet för upplysningens ideal och sökandet efter en odogmatisk tro som inte är förestavad av kyrkans lära och auktoritet." Kring sekelskiftet 1900 avvisade teologer som Albrecht Ritschl och Adolf von Harnack "som irrationella alla läror som tycktes hota individens autonomi och utsatte Bibeln för en sträng historisk kritik. Nya testamentets innehåll reducerades till 'Jesu enkla lära', en moralisk undervisning på allmänmänsklig grund. [...] De betonade att alla positiva religioner, inklusive kristendomen, bara är olika historiska skal kring en och samma kärna: en allmänmänsklig förnuftsreligion."
Fundamentalism är en "benämning på strängt bibeltroende. Den har fått sitt namn av den amerikanska tidskriften "The Fundamentals" som utkom 1910-15. Fundamentalister har en stark tilltro till Bibelns trovärdighet också i historiska och naturvetenskapliga frågor och kan t.ex. hävda att Bibelns skapelseberättelse återger det faktiska förloppet vid världens tillkomst." Under de senaste årtiondena har begreppet politiserats och börjat användas om rörelser i olika religioner som anser att Guds eller gudarnas vilja bör vara samhällets grundval. En del av dessa rörelser vill nå sitt mål på fredlig och andra på våldsam väg. "Ordets innebörd har därför blivit oklar och det används alltför lätt som invektiv mot oliktänkande."
Så finns det en teologisk gren som heter "fundamentalteologi", som inte har med fundamentalism att göra, utan granskar vetenskapligt den kristna trons grundvalar.
Det som detta innebär är att liberalteologin och fundamentalismen egentligen är två sidor av samma mynt, nämligen rationalismen, övertron på att människan kan förstå allt omkring sig. Antingen kan människan genom att bli upplyst och skala bort alla irrationella drag komma nära den ursprungliga uppenbarelsen (såsom liberalteologin hävdar) eller rationellt tolka och förstå alla drag av den gudomliga uppenbarelsen (såsom fundamentalismen påstår). Båda dessa är alltså ytterst arroganta synsätt, vart på sitt sätt.
För mig är det naturligt att se saken annorlunda. Jag skall och får sträva efter förståelse, men jag är medveten om att jag aldrig kommer att uppnå den. Ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag. Ju mer kunskap jag får, desto mer inser jag hur mycket det finns som jag inte kan.
Inställningsmässigt liberal är jag i betydelsen frisinnad. Jag vill alltså inte binda mig till ett visst sätt att göra saker, utan tycker (kort sagt) att frihet ska få råda, så länge ingen tar skada. Detta gör mig inte till liberalteolog, utan till en liberal teolog (observera mellanslaget).
Metodiskt konservativ (i motsats till radikal) är jag eftersom jag anser att man inte skall förändra saker utan orsak, utan granska allt och behålla det som är gott, som Paulus säger. Vi skall alltså inte kasta ut barnet med badvattnet. Detta gör mig ändå inte till fundamentalist, utan gör att min liberalism är moderat.
Jag skulle alltså generellt sett definiera mig själv som en moderat liberal teolog.
29.1.08
Fred 1918 och nu
Vi har senaste söndag påmints om händelserna 1918 och kriget mellan de vita och de röda. Det kriget har kallats frihetskriget, inbördeskriget, broderkriget, bland annat. Freden blev dyrköpt. Än idag diskuterar man inom kyrkan, att skall den (vem i så fall?) be om förlåtelse för det som skedde, när prästerna i många fall stod på de vitas sida. Andra säger, att det som har varit det har varit. Nu gäller det att kyrkan och arbetarrörelsen samarbetar för befolkningens bästa.
Den israeliske författaren Amos Oz har varit med om att år 1978 bilda en fredsrörelse i sitt land: Fred nu. Han säger, att motsatsen till krig inte är kärlek eller medlidande, motsatsen till krig är inte heller generositet eller broderskap eller förlåtelse. Nej, motsatsen enligt honom till krig är fred. Så enkelt är det. Och så svårt.
Om Oz under sin livstid får se staten Israel och staten Palestina leva sida vid sida som hyggliga grannar utan förtryck, utan exploatering, utan blodsutgjutelse, utan terror, utan våld, kommer han att bli tillfredsställd, även om det inte råder kärlek mellan folken. Han citerar poeten Robert Frost, som har sagt: "Med bra staket får man goda grannar."
Vi har fått följa med byggandet av det oerhörda staketet, muren, m.m. som skiljer Västbanken från Israel, spränger sönder jordbruksområden, sår splittring och oenighet ända till Högsta domstolen grannar emellan. Vi har alldeles nyligen fått se delar av gränsmuren mellan Egypten och Gaza falla och folket strömma över för att köpa livsmedel och andra nyttigheter i Egypten. "Bra staket" var det, ja.
Amos Oz konstaterar, att konflikten mellan Israel och Palestina är så besvärlig därför att det är en konflikt mellan två offer för samma förtryckare. "Det Europa som koloniserade Arabvärlden, exploaterade den, förödmjukade den, trampade på dess kultur, tog kontrollen över den och använde den som en imperialistisk lekplats, är samma Europa som diskriminerade judarna, förföljde dem, jagade dem och till slut utsatte dem för massutrotning i ett folkmord av aldrig tidigare skådad omfattning. Två barn till samma grymma förälder älskar inte nödvändigtvis varandra."
Den israeliske författaren Amos Oz har varit med om att år 1978 bilda en fredsrörelse i sitt land: Fred nu. Han säger, att motsatsen till krig inte är kärlek eller medlidande, motsatsen till krig är inte heller generositet eller broderskap eller förlåtelse. Nej, motsatsen enligt honom till krig är fred. Så enkelt är det. Och så svårt.
Om Oz under sin livstid får se staten Israel och staten Palestina leva sida vid sida som hyggliga grannar utan förtryck, utan exploatering, utan blodsutgjutelse, utan terror, utan våld, kommer han att bli tillfredsställd, även om det inte råder kärlek mellan folken. Han citerar poeten Robert Frost, som har sagt: "Med bra staket får man goda grannar."
Vi har fått följa med byggandet av det oerhörda staketet, muren, m.m. som skiljer Västbanken från Israel, spränger sönder jordbruksområden, sår splittring och oenighet ända till Högsta domstolen grannar emellan. Vi har alldeles nyligen fått se delar av gränsmuren mellan Egypten och Gaza falla och folket strömma över för att köpa livsmedel och andra nyttigheter i Egypten. "Bra staket" var det, ja.
Amos Oz konstaterar, att konflikten mellan Israel och Palestina är så besvärlig därför att det är en konflikt mellan två offer för samma förtryckare. "Det Europa som koloniserade Arabvärlden, exploaterade den, förödmjukade den, trampade på dess kultur, tog kontrollen över den och använde den som en imperialistisk lekplats, är samma Europa som diskriminerade judarna, förföljde dem, jagade dem och till slut utsatte dem för massutrotning i ett folkmord av aldrig tidigare skådad omfattning. Två barn till samma grymma förälder älskar inte nödvändigtvis varandra."
23.1.08
Prästens lilla kråka
Efter ett dop för en tid sedan kom två unga män fram till mig i sällskap med sin mor. Den ene av dem presenterade sig som "prästens lilla kråka". När jag förhörde mig om deras ålder, visade det sig att de båda var lika gamla (fem år), vilket inte är helt överraskande, eftersom de är tvillingar.
Nu senast döpte jag deras kusin. För fem år sedan döpte jag dem. Då jag besökte hemmet för dopsamtal, hade jag i ett skede den ena tvillingen i famnen medan mamman tog hand om den andra. Nummer ett var inte alls förtjust i mig. Då vi bytte, så att mamma fick ta hand om nummer ett, satt nummer två helt förnöjd i min famn - inga problem alls! Därav kom hans smeknamn, "prästens lilla kråka".
Det var lustigt att det fortfarande används. Vi får se om det ännu används om och när jag viger honom om några decennier.
Som en parallell till detta kan jag nämna att jag vid ett helt annat dopkaffe nyligen satt med den nydöpte unge mannen i famnen och sjöng några barnvisor för honom. När jag hade sjungit "Prästens lilla kråka", bad föräldrarna mig sjunga den på nytt, så att de kunde få det på video.
Det var väl lite lustigt när den kaftanklädde sjöng sådant.
Nu senast döpte jag deras kusin. För fem år sedan döpte jag dem. Då jag besökte hemmet för dopsamtal, hade jag i ett skede den ena tvillingen i famnen medan mamman tog hand om den andra. Nummer ett var inte alls förtjust i mig. Då vi bytte, så att mamma fick ta hand om nummer ett, satt nummer två helt förnöjd i min famn - inga problem alls! Därav kom hans smeknamn, "prästens lilla kråka".
Det var lustigt att det fortfarande används. Vi får se om det ännu används om och när jag viger honom om några decennier.
Som en parallell till detta kan jag nämna att jag vid ett helt annat dopkaffe nyligen satt med den nydöpte unge mannen i famnen och sjöng några barnvisor för honom. När jag hade sjungit "Prästens lilla kråka", bad föräldrarna mig sjunga den på nytt, så att de kunde få det på video.
Det var väl lite lustigt när den kaftanklädde sjöng sådant.
21.1.08
Kan man tro utan att veta om det?
Kvinnans tro var att hon vände sig till Jesus när ingen annan hjälp fanns att få. Jag finner det rimligt att hon inte visste att hon trodde.
Jag själv har grubblat mycket över det som jag kallar upplevelselös tro. Om man inte talar i tungor, inte erfar Andens närvaro i bön, inte sett sjuka bli friska eller överhuvudtaget någonting som skulle övertyga en om att Gud finns, att han älskar just mig, att han är ”vägen, sanningen och livet”, kan man ändå tro och få del av lilla bibelns löfte att ”var och en som tror inte skall gå förlorad utan ha evigt liv”?
Det är väl inte alla dessa upplevelser som gör tron, utan relationen till Gud, och den kan vara svår att lita på också om man någonstans inom sig litar på Gud.
Och det får mig att fundera på hur många som tror på Gud, men ändå känner sig odugliga eftersom de inte riktigt kan tro på sin tro.
19.1.08
Namnsdag 19 januari
I dag är det här i Finland i almanackan namnsdag för Henrik, Henry (i Sverige togs Henry bort år 2001). Alltså får jag också vara med ännu, när jag bor i Finland.
Henrik hör till de namn som behållit sin plats i kalendern sedan medeltiden. Vi firar i dag i vår ev.luth. kyrka biskop Henriks minnesdag, han som var "Finlands apostel". I Ecclesia, Finlandssvensk kyrklig kalender, står för den här dagen:
Biskop Henrik, trons lärare och martyr.
Texterna är Ps 145:1-7, Jes 52:7-10 eller Syr 45:15-20, Hebr 13:7-8 eller 2 Tim 2:8-13 och Joh 4:34-38.
Biskop Henrik var född i England, kom till Sverige år 1152 med den påvlige legaten Nicholas Breakespear. Den senare återvände efter fyra år till kontinenten 1156 (1154?), då han blev påve under namnet Hadrianus IV. Henrik blev biskop i gamla Uppsala och följde med kung Erik på korståg till Finland år 1156. Han stannade kvar i Finland för att missionera. När han ville döma en bonde, Lalli, till kyrkans straff för ett begånget mord, blev han själv dödad av Lalli. Årtalet torde ha varit 1157 (de lärde tvistar om dessa årtal fortfarande, det finns professorer, som anser att Henrik endast var en legendär gestalt!). Henrik blev redan år 1158 kanoniserad av sin vän, påven Hadrianus IV (jag följer här uppgifter i Wikipedia, som kompletteras hela tiden).
Namnet Henry är den engelska formen. Många kungar hade det namnet i England, en ökänd sådan var Henry VIII. Henry Ford är en namne, som heter duga. Själv kör jag dock med Volvo:-)
Henrik hör till de namn som behållit sin plats i kalendern sedan medeltiden. Vi firar i dag i vår ev.luth. kyrka biskop Henriks minnesdag, han som var "Finlands apostel". I Ecclesia, Finlandssvensk kyrklig kalender, står för den här dagen:
Biskop Henrik, trons lärare och martyr.
Texterna är Ps 145:1-7, Jes 52:7-10 eller Syr 45:15-20, Hebr 13:7-8 eller 2 Tim 2:8-13 och Joh 4:34-38.
Biskop Henrik var född i England, kom till Sverige år 1152 med den påvlige legaten Nicholas Breakespear. Den senare återvände efter fyra år till kontinenten 1156 (1154?), då han blev påve under namnet Hadrianus IV. Henrik blev biskop i gamla Uppsala och följde med kung Erik på korståg till Finland år 1156. Han stannade kvar i Finland för att missionera. När han ville döma en bonde, Lalli, till kyrkans straff för ett begånget mord, blev han själv dödad av Lalli. Årtalet torde ha varit 1157 (de lärde tvistar om dessa årtal fortfarande, det finns professorer, som anser att Henrik endast var en legendär gestalt!). Henrik blev redan år 1158 kanoniserad av sin vän, påven Hadrianus IV (jag följer här uppgifter i Wikipedia, som kompletteras hela tiden).
Namnet Henry är den engelska formen. Många kungar hade det namnet i England, en ökänd sådan var Henry VIII. Henry Ford är en namne, som heter duga. Själv kör jag dock med Volvo:-)
15.1.08
Retorik
Det finns två retoriska figurer som jag har retat mig på under de senaste åren. Det verkar dessutom som om den ena springer fram ur den andra.
Stiftet som familj
Den första figuren går ut på att vi (t.ex. inom Borgå stift) är som en enda stor familj. Vi är alla systrar och bröder, och därför skall vi inte bråka.Denna tanke är vacker, men destruktiv. Det kan väl hända att vi är en familj, men i så fall en familj där det förekommer incest och hustrumisshandel. Genom att alla låter bli att "bråka" (och locket läggs på debatten) legitimeras missbruken, och missnöjet och illamåendet ökar.
De konservativa blir förföljda
Om problemen sopas under mattan, försvinner de inte, utan blir tvärtom bara större. Men i ett klimat där alla har vant sig vid att saker inte nämns vid sina rätta namn, kan en förändring på den punkten bli en chockartad väckning för mången.Då kyrkans och stiftets ledning nu (äntligen) tar itu med de olika former av diskriminering som förekommer, börjar de som drabbas naturligtvis skrika om "förföljelse" och "diskriminering" i sin tur. Det som sker är dock att situationen normaliseras.
Just nu mår kyrkan och stiftet inte bra. De har feber. Ändå är febern ett hoppfullt tecken på att infektionen bekämpas och patienten småningom kan tillfriskna. Gud give att det går så!
Stiftet som familj
Den första figuren går ut på att vi (t.ex. inom Borgå stift) är som en enda stor familj. Vi är alla systrar och bröder, och därför skall vi inte bråka.Denna tanke är vacker, men destruktiv. Det kan väl hända att vi är en familj, men i så fall en familj där det förekommer incest och hustrumisshandel. Genom att alla låter bli att "bråka" (och locket läggs på debatten) legitimeras missbruken, och missnöjet och illamåendet ökar.
De konservativa blir förföljda
Om problemen sopas under mattan, försvinner de inte, utan blir tvärtom bara större. Men i ett klimat där alla har vant sig vid att saker inte nämns vid sina rätta namn, kan en förändring på den punkten bli en chockartad väckning för mången.Då kyrkans och stiftets ledning nu (äntligen) tar itu med de olika former av diskriminering som förekommer, börjar de som drabbas naturligtvis skrika om "förföljelse" och "diskriminering" i sin tur. Det som sker är dock att situationen normaliseras.
Just nu mår kyrkan och stiftet inte bra. De har feber. Ändå är febern ett hoppfullt tecken på att infektionen bekämpas och patienten småningom kan tillfriskna. Gud give att det går så!
14.1.08
Fundamentalism och fritänkande....
Före domsöndagen förra hösten, skrev jag en predikan, som jag höll här i Esbo. Det är inte så ofta som jag får tillfälle att predika på domsöndagen eftersom det finns en uppfattning att domsömdagens budskap på något sätt är frånstötande. Så man lockar människor till kyrkan med psalmgudstjänst i stället. Hur skall man förstå domsöndagens tema så att den inte blir en skrämseltaktik. Hur skall man förstå Guds väsen? Nå detta var vad jag kom till:
http://predikantbloggen.blogspot.com/2007/11/att-se-kristus-i-min-medmnniska.html
För det mesta får jag inga kommentarer till mina predikningar. Vad det nu skall bero på. Men denna predikan gav upphov till två. Den ena av Kerstin Linden. Tack för din uppmuntran. Den andra av Hans Iwan Bratt. När någon upplyser mig om att jag inte är biblisk, så har denne hitintills haft en fundamentalistisk bibelsyn. Så min första tanke var naturligt: aha, en fundamentalist igen. Hur fel kan man ha?
Jag gick in på skribentens blogg.
http://hansiwanbratt.wordpress.com/
Det visade sig att han representerade motsvarigheten till våra fritänkare. Det är smickrande att bli uppmärksammad av en ”fritänkare”, men det kan inte undvikas att jag höjer på ögonbrynen. Finns det någon speciell orsak till att vi blir serverade en gudsbild, där Gud är dömande och småsint, av fritänkarna. Kanske det ändå visar att det finns en klar strategi hos fritänkarna. Den är att misstänkliggöra de värderingar som kyrkan förkunnar. Det står dem fritt att göra det. Men, av vilken orsak får jag då den uppfattningen att ateismen och fundamentalismen skakar hand i detta sammanhang? Kan det bero på att jag många gånger upplever att fundamentalisterna vill misstänkliggöra en bibeltolkning och kyrkosyn, som är tolerant och medmänsklig och kärleksfull. Vems ärenden går man? Vad får man till stånd? Kanske är det så som det sägas att jesuiterna i tiden tänkte, att allt sker till Guds ära. Men vad har vi sedan kvar, om det bara förkunnas ett fundamentalistiskt budskap. Då kunde vi lika gärna ge ordet och predikoturen åt Hans Iwar.
http://predikantbloggen.blogspot.com/2007/11/att-se-kristus-i-min-medmnniska.html
För det mesta får jag inga kommentarer till mina predikningar. Vad det nu skall bero på. Men denna predikan gav upphov till två. Den ena av Kerstin Linden. Tack för din uppmuntran. Den andra av Hans Iwan Bratt. När någon upplyser mig om att jag inte är biblisk, så har denne hitintills haft en fundamentalistisk bibelsyn. Så min första tanke var naturligt: aha, en fundamentalist igen. Hur fel kan man ha?
Jag gick in på skribentens blogg.
http://hansiwanbratt.wordpress.com/
Det visade sig att han representerade motsvarigheten till våra fritänkare. Det är smickrande att bli uppmärksammad av en ”fritänkare”, men det kan inte undvikas att jag höjer på ögonbrynen. Finns det någon speciell orsak till att vi blir serverade en gudsbild, där Gud är dömande och småsint, av fritänkarna. Kanske det ändå visar att det finns en klar strategi hos fritänkarna. Den är att misstänkliggöra de värderingar som kyrkan förkunnar. Det står dem fritt att göra det. Men, av vilken orsak får jag då den uppfattningen att ateismen och fundamentalismen skakar hand i detta sammanhang? Kan det bero på att jag många gånger upplever att fundamentalisterna vill misstänkliggöra en bibeltolkning och kyrkosyn, som är tolerant och medmänsklig och kärleksfull. Vems ärenden går man? Vad får man till stånd? Kanske är det så som det sägas att jesuiterna i tiden tänkte, att allt sker till Guds ära. Men vad har vi sedan kvar, om det bara förkunnas ett fundamentalistiskt budskap. Då kunde vi lika gärna ge ordet och predikoturen åt Hans Iwar.
13.1.08
15 år i skolning
Av förekommen anledning har jag kommit att blicka tillbaka på händelserna som omgav min prästvigning 1992. Jag hade tänkt mig att bli färdig med de teologiska studierna i maj och efter en sommars vila bli prästvigd på hösten. Men jag blev övertalad att komma till prästvigning redan i maj. Då blev det lite bråttom med förberedelserna.
Efter att för något år sedan ha bekantat mig med den koptisk-ortodoxa kyrkan i Egypten har jag lärt mig att den som kandiderar för prästvigning där skall tillbringa 40 dagar i ensamhet med endast en andlig vägledare som samtalspart. Vägledaren utses av biskopen och kan inte bytas ut. Den kyrkan har naturligtvis en klostertradition som gör detta möjligt på ett annat sätt än hos oss, men jag har ägnat en hel del tid åt att fundera på vad fyrtio dagar skulle ha gjort med mig år 1992. Min ordinationsutbildning räckte en dag i Borgå, och i den ingick inte ett enda enskilt samtal. Efter att ha varit präst i 15 år konstaterar jag att den andliga utvecklingen hos mig har varit enorm och att jag kunde ha rustats mycket bättre uttryckligen andligen i samband med att jag prästvigdes. Inför prästvigningen frågade ingen någonsin upp om mitt böneliv, om mina bibelläsningsvanor, om min andliga uppväxt eller varför jag egentligen vill bli präst. Efter prästvigningen har enstaka församlingsmedlemmar ställt dessa frågor, men aldrig någon från ”arbetsgivarhåll”.
Jag har svårt att bedöma vad detta i praktiken innebär. När jag tittar tillbaka på den jag var och vad jag gjort ser jag en något blåögd och ganska naiv prästplanta. En del av de egenskaperna finns fortfarande kvar trots att den bästa av lärare, församlingen, haft mig under behandling dessa 15 år som gått. Och med full fart tutar jag och kör…
Johan Westerlund10.1.08
Min riddare
Bilen har för mig blivit ett viktigt eget rum. I den hör jag på musik eller radio, talar i telefon eller ber på väg till och från min arbetsplats. Det är inte illa att ha en och en halv timme tid varje dag för egna reflektioner.
Häromdagen utannonserades en andakt ungefär som "Prinsen och tiggarflickan". Det klack till i hjärtat, det kändes nästan som om någon hade talat väldigt privat till min tro i radion - fast den känslan gick ju för all del om när andakten väl hade börjat...
Det är nämligen så enkelt, att jag för en del år sedan insåg att alla de där hjärteknipande sagorna och romanerna om hjältemodig och längtande kärlek handlar om mig och Herren. Åtminstone är det genom dem han ofta talar till mig. Om det sedan är Röda Nejlikan eller Birk i Ronja Rövardotter är detsamma, i varje hjälte som offrar sig för den hönshjärnade hjältinnans skull möter mig Kristus. Och varje avvisande, dryg eller dum hjältinna som inte känner igen den Sanna Kärleken är jag (mitt ego tackar så mycket).
Kanske det är just min envisa tendens att slå dövörat till som gör att vår Herre väljer att tala till mig i drömmar och sagor, varhelst jag minst väntar mig det. Eller så är det så att Han finns överallt, längtande och kärleksfull, bara vi får upp ögonen för Honom?
Vare därmed hur som helst, i min tappra fyrhjuliga springare av plåt fortsätter jag att drömma om min riddare, han som aldrig slutar älska mig. Tillsammans rullar vi vidare mot äventyren.
Häromdagen utannonserades en andakt ungefär som "Prinsen och tiggarflickan". Det klack till i hjärtat, det kändes nästan som om någon hade talat väldigt privat till min tro i radion - fast den känslan gick ju för all del om när andakten väl hade börjat...
Det är nämligen så enkelt, att jag för en del år sedan insåg att alla de där hjärteknipande sagorna och romanerna om hjältemodig och längtande kärlek handlar om mig och Herren. Åtminstone är det genom dem han ofta talar till mig. Om det sedan är Röda Nejlikan eller Birk i Ronja Rövardotter är detsamma, i varje hjälte som offrar sig för den hönshjärnade hjältinnans skull möter mig Kristus. Och varje avvisande, dryg eller dum hjältinna som inte känner igen den Sanna Kärleken är jag (mitt ego tackar så mycket).
Kanske det är just min envisa tendens att slå dövörat till som gör att vår Herre väljer att tala till mig i drömmar och sagor, varhelst jag minst väntar mig det. Eller så är det så att Han finns överallt, längtande och kärleksfull, bara vi får upp ögonen för Honom?
Vare därmed hur som helst, i min tappra fyrhjuliga springare av plåt fortsätter jag att drömma om min riddare, han som aldrig slutar älska mig. Tillsammans rullar vi vidare mot äventyren.
8.1.08
En dag att minnas
Den 8 januari 1991 var dagen då min far Elis dog efter en kort men intensiv femdagars sjukdomsperiod. Han var född den 19 juli 1916 i Terjärv och dog på Malmska sjukhuset i Jakobstad. Min far blev alltså 74,5 år. Han hörde till frontmannaveteranerna, hade tjänstgjort i våra båda senaste krig, vinterkriget 1939-40 och fortsättningskriget 1941-44. Värnpliktstiden medräknad kom han att tjäna vårt fosterland ganska exakt fem år.
Hans livsgärning förutom detta kom att bli jord- och skogsbruk i Vörå, Karvsor, där han blev måg på min morfars (Matts Nygård) gård. Ett typiskt litet jordbruk med 14 ha odlad mark och det dubbla antalet hektar skog. I ladugården fanns 5-6 kor, några svin och en häst. Får och höns var komplement för att dryga ut levebrödet. Min mor Helga var värdinnan på gården och hade i mycket ansvaret för djuren och ladugården. Mina föräldrar avvecklade sitt jordbruk i början av 1980-talet och jordbruksjorden arrenderades ut till en bonde i byn. Efter mina föräldrars frånfälle, min mor dog 2 april 2006, tillföll gården vid arvsskiftet min syster Marita, som är gift och bosatt i Munsala - med undantag för ett skogsskifte i Oravais. Rätt nyligen sålde min syster och hennes man gården och marken till en granne, som gärna köpte in mera mark och nu idkar spannmålsodling på hemjorden.
Men 8 januari 1991: vi anhöriga stod så hjälplösa vid fars dödsbädd. Han hade dubbelsidig lunginflammation, som hade tillstött i samband med troligtvis ett strokeanfall han fått några dagar tidigare. Han hade svårt att andas och fick extra syre, hörde vad vi sade men kunde inte meddela sig annat än genom handtryckning. Jag kommer resten av mitt liv att minnas min fars starka, kraftigt byggda arbetshänder. Ensamma skall vi gå över dödens gräns. Det känns utmanande och litet hotfullt. Lilla Hugo säger till Josefin i Maria Gripes bok om svårigheten att dö: "Inte är det så svårt att dö tror jag. Jag har då inte hört om någon som inte klarat av det"!
Varje gång jag besöker mina föräldrars grav, det sker kanske alltför sällan, kommer jag ihåg dem, och däremellan också då och då. De var de bristfälliga människor de var, men de gav mig livet, de försökte ge mig en god start i livet och deras bortgång påminner mig om att det liv jag har här på jorden inte varar för evigt. De omfattade också den kristna tro, som spränger dethär livets gränser.
"Mitt korta liv är snart förbi, jag vandrar den väg som ingen går tillbaka." Job 16:22
"Jag vet att min befriare lever, och till sist skall träda fram på jorden." Job 19:25
Hans livsgärning förutom detta kom att bli jord- och skogsbruk i Vörå, Karvsor, där han blev måg på min morfars (Matts Nygård) gård. Ett typiskt litet jordbruk med 14 ha odlad mark och det dubbla antalet hektar skog. I ladugården fanns 5-6 kor, några svin och en häst. Får och höns var komplement för att dryga ut levebrödet. Min mor Helga var värdinnan på gården och hade i mycket ansvaret för djuren och ladugården. Mina föräldrar avvecklade sitt jordbruk i början av 1980-talet och jordbruksjorden arrenderades ut till en bonde i byn. Efter mina föräldrars frånfälle, min mor dog 2 april 2006, tillföll gården vid arvsskiftet min syster Marita, som är gift och bosatt i Munsala - med undantag för ett skogsskifte i Oravais. Rätt nyligen sålde min syster och hennes man gården och marken till en granne, som gärna köpte in mera mark och nu idkar spannmålsodling på hemjorden.
Men 8 januari 1991: vi anhöriga stod så hjälplösa vid fars dödsbädd. Han hade dubbelsidig lunginflammation, som hade tillstött i samband med troligtvis ett strokeanfall han fått några dagar tidigare. Han hade svårt att andas och fick extra syre, hörde vad vi sade men kunde inte meddela sig annat än genom handtryckning. Jag kommer resten av mitt liv att minnas min fars starka, kraftigt byggda arbetshänder. Ensamma skall vi gå över dödens gräns. Det känns utmanande och litet hotfullt. Lilla Hugo säger till Josefin i Maria Gripes bok om svårigheten att dö: "Inte är det så svårt att dö tror jag. Jag har då inte hört om någon som inte klarat av det"!
Varje gång jag besöker mina föräldrars grav, det sker kanske alltför sällan, kommer jag ihåg dem, och däremellan också då och då. De var de bristfälliga människor de var, men de gav mig livet, de försökte ge mig en god start i livet och deras bortgång påminner mig om att det liv jag har här på jorden inte varar för evigt. De omfattade också den kristna tro, som spränger dethär livets gränser.
"Mitt korta liv är snart förbi, jag vandrar den väg som ingen går tillbaka." Job 16:22
"Jag vet att min befriare lever, och till sist skall träda fram på jorden." Job 19:25
7.1.08
Lappfjärds kyrkas vind
Jag minns livligt hur min farbror Hannes af Hällström en gång i början av 1990-talet tog mig upp på vinden i Lappfjärds kyrka 
(han var förtroendevald i församlingen).
Kyrkan är ju enorm med sina 3000 sittplatser, men utrymmet mellan inner- och yttertaket är det också! Det var som ett helt tempel i sig, när vi tittade omkring oss och jag funderade på männen som hade byggt allt detta och klättrat där uppe sådär hundrafemtio år tidigare. Det blev helt enkelt en andlig upplevelse det hela!
Det är inte bara skönheten i det man ser, utan också skönheten i det som ligger bakom det man ser, som leder till Gud.
(han var förtroendevald i församlingen).Kyrkan är ju enorm med sina 3000 sittplatser, men utrymmet mellan inner- och yttertaket är det också! Det var som ett helt tempel i sig, när vi tittade omkring oss och jag funderade på männen som hade byggt allt detta och klättrat där uppe sådär hundrafemtio år tidigare. Det blev helt enkelt en andlig upplevelse det hela!
Det är inte bara skönheten i det man ser, utan också skönheten i det som ligger bakom det man ser, som leder till Gud.
1.1.08
Allsmäktig allhärskare
Jag hörde en intressant tanke för en tid sedan.Det grekiska ordet Pantokrator, som betecknar Kristus som Allhärskaren, översattes till latin med Omnipotens, den Allsmäktige. Detta skulle förklara varför teodicé-problemet (alltså "Hur kan Gud tillåta ondskan") uppkom i den västliga kyrkan, men inte i den östliga. Om man ser Gud som allsmäktig, alltså alltings yttersta orsak i alla detaljer, får man minsann problem med ondskans existens. Men om Gud är en härskare, vars undersåtar har personlig frihet tills de överträder hans lagar - en härskare som inte vill ingripa förrän något har hänt, men nog ser till att gott och ont får sin belöning - är det betydligt enklare.
Tack, Ingmar, för den tanken!
Bilden föreställer en Kristus Pantokrator -ikon från S:ta Katarina-klostret på Sinai. Ikonen målades antagligen i Konstantinopel på 500- eller 600-talet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)