Av förekommen anledning har jag kommit att blicka tillbaka på händelserna som omgav min prästvigning 1992. Jag hade tänkt mig att bli färdig med de teologiska studierna i maj och efter en sommars vila bli prästvigd på hösten. Men jag blev övertalad att komma till prästvigning redan i maj. Då blev det lite bråttom med förberedelserna.
Efter att för något år sedan ha bekantat mig med den koptisk-ortodoxa kyrkan i Egypten har jag lärt mig att den som kandiderar för prästvigning där skall tillbringa 40 dagar i ensamhet med endast en andlig vägledare som samtalspart. Vägledaren utses av biskopen och kan inte bytas ut. Den kyrkan har naturligtvis en klostertradition som gör detta möjligt på ett annat sätt än hos oss, men jag har ägnat en hel del tid åt att fundera på vad fyrtio dagar skulle ha gjort med mig år 1992. Min ordinationsutbildning räckte en dag i Borgå, och i den ingick inte ett enda enskilt samtal. Efter att ha varit präst i 15 år konstaterar jag att den andliga utvecklingen hos mig har varit enorm och att jag kunde ha rustats mycket bättre uttryckligen andligen i samband med att jag prästvigdes. Inför prästvigningen frågade ingen någonsin upp om mitt böneliv, om mina bibelläsningsvanor, om min andliga uppväxt eller varför jag egentligen vill bli präst. Efter prästvigningen har enstaka församlingsmedlemmar ställt dessa frågor, men aldrig någon från ”arbetsgivarhåll”.
Jag har svårt att bedöma vad detta i praktiken innebär. När jag tittar tillbaka på den jag var och vad jag gjort ser jag en något blåögd och ganska naiv prästplanta. En del av de egenskaperna finns fortfarande kvar trots att den bästa av lärare, församlingen, haft mig under behandling dessa 15 år som gått. Och med full fart tutar jag och kör…
Johan Westerlund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar