Owe Wikström: Till längtans försvar

Religionspsykologen, psykoterapeuten och prästen Owe Wikströms nya bok om längtan - utkommen alldeles i dagarna på Natur & Kultur - är en bok som handlar om längtan, bl.a. talar han där om vemodet i finsk tango!
Han säger att längtan kunde beskrivas som känsla som ibland drabbar oss, när vi måste skiljas från någon, när vi längtar hem, när vi märker hur snabbt vår tid i livet har gått...
En annan gång kan det vara fråga om en konkret upplevelse av skönhet som får oss att känna oss berörda. Det är så ljuvligt/"saligt" att det nästan gör ont, som en vacker sommarkväll vid havet - eller vemodet i finsk tango.
Och Wikström fortsätter med att påpeka, att det också finns ett vemod som är inbyggt i själva livet, ett vemod som hänger samman med den hemlöshet och förvirring vi kan känna inför existentiella livsfrågor. Hur kan vi finna ett centrum i tillvaron?

Och så tar Wikström följande steg och frågar: Hur förhåller sig längtan till religion? Vår upplevelse av vemod kanske rentav gränsar till andligt sökande. Varför berörs så många av det heliga, trots att de säger sig inte tro? Viktiga frågor Wikström ställer och han skriver på ett sätt som den icke-kyrkliga medelsvensson torde kunna förstå.
Han menar också att vårt behov av allvar är underskattat (i den uppsjö av ståuppkomiker som Sverige just nu tycks kunna bjuda på, min anm.). I sin nya bok visar han vältaligt att allvar inte behöver stå i motsatsförhållande till livsglädje, uppsluppenhet och humor - inte heller till kritiskt tänkande.
Det är, säger han, rentav viktigt för oss att vi då och då (han använder finlandismen nu och då, eller kanske är det numera godkänt i SAOL) dröjer kvar vid vemodet och längtan. De har en inneboende drivkraft som har något att säga oss.
Jag tycker nästan att detta är Owe Wikströms viktigaste bok hittills skriven för lekfolket men också lämpad för självsäkra präster och profeter!