Kan man tro utan att veta om det?

Jag har fascinerats av berättelsen om kvinnan med blödningar. Hon är desperat efter att i många år varit sjuk, oren och i praktiken värdelös i samhället och gemenskapen. I sin nöd trotsar hon alla hinder och söker sig till Jesus, tränger sig fram, rör i hans mantelfåll och blir botad. Och Jesus, sedan han förstått situationen, säger: ”Din tro har hjälpt dig.”

Kvinnans tro var att hon vände sig till Jesus när ingen annan hjälp fanns att få. Jag finner det rimligt att hon inte visste att hon trodde.

Jag själv har grubblat mycket över det som jag kallar upplevelselös tro. Om man inte talar i tungor, inte erfar Andens närvaro i bön, inte sett sjuka bli friska eller överhuvudtaget någonting som skulle övertyga en om att Gud finns, att han älskar just mig, att han är ”vägen, sanningen och livet”, kan man ändå tro och få del av lilla bibelns löfte att ”var och en som tror inte skall gå förlorad utan ha evigt liv”?

Det är väl inte alla dessa upplevelser som gör tron, utan relationen till Gud, och den kan vara svår att lita på också om man någonstans inom sig litar på Gud.

Och det får mig att fundera på hur många som tror på Gud, men ändå känner sig odugliga eftersom de inte riktigt kan tro på sin tro.