Påsk- och vårtid

Vårdagjämningen 20 mars tycks som en evighet sedan. Vi har firat påsk och lever i påskkretsen med Kristi himmelsfärds dag och pingsten mycket nära. Nu har vi snart valborgsmässoafton och 1 maj. Meteorologen utlovar över 20 plusgrader, wow! Lars Huldén skaldar: "min fru är en byxbak i trädgården". Det stämmer allt det! Själv hjälper jag till med att anskaffa trädgårdsjord och gödsel från Blomgården. Sol och värme och fukt, se där, under är på gång.
Våren är uppståndelsens tid i full kraft. Graven öppnade sig för den uppståndne Kristus och på samma sätt förunderligt gror frön, brister knoppar (jfr Karin Boyes oslagbara dikt "Visst gör det ont när knoppar brister") och växer liv fram. Visst är vårens framryckande en predikan i sig om Guds, Skaparens, oemotståndliga kraft. Det finns inget liv utan död. Det finns ingen död som inte leder till liv, ingen död utan liv kanske vi skulle säga.
Vårens ljus avslöjar skräpet som bör städas bort. Uppståndelsens ljus avslöjar oordningen och synden i vårt inre. Det är viktigt att observera. Vi står där med skuld för tillkortakommanden och försummelser, för gärningar utan kärlek, för att ha missat målet. Ingen tycker om att syssla med destruktiv självfördömelse, men vill nog låta Guds barmhärtiga och samtidigt heliga ljus, Andens ljus, stråla fram ohämmat. Slagget bör skaffas bort. Någonting nytt får komma i stället.

Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt...Så är det också med de dödas uppståndelse (1 Kor. 15:35-42 i valda delar).
Gud, välsigna oss i vårens tid. Låt oss få glädas över varje grönskande knopp, varje timme av tilltagande ljus, varje vårlig bris. Gud, välsigna vår pånyttfödelse i Kristus. Amen.