En dag att minnas

Den 8 januari 1991 var dagen då min far Elis dog efter en kort men intensiv femdagars sjukdomsperiod. Han var född den 19 juli 1916 i Terjärv och dog på Malmska sjukhuset i Jakobstad. Min far blev alltså 74,5 år. Han hörde till frontmannaveteranerna, hade tjänstgjort i våra båda senaste krig, vinterkriget 1939-40 och fortsättningskriget 1941-44. Värnpliktstiden medräknad kom han att tjäna vårt fosterland ganska exakt fem år.
Hans livsgärning förutom detta kom att bli jord- och skogsbruk i Vörå, Karvsor, där han blev måg på min morfars (Matts Nygård) gård. Ett typiskt litet jordbruk med 14 ha odlad mark och det dubbla antalet hektar skog. I ladugården fanns 5-6 kor, några svin och en häst. Får och höns var komplement för att dryga ut levebrödet. Min mor Helga var värdinnan på gården och hade i mycket ansvaret för djuren och ladugården. Mina föräldrar avvecklade sitt jordbruk i början av 1980-talet och jordbruksjorden arrenderades ut till en bonde i byn. Efter mina föräldrars frånfälle, min mor dog 2 april 2006, tillföll gården vid arvsskiftet min syster Marita, som är gift och bosatt i Munsala - med undantag för ett skogsskifte i Oravais. Rätt nyligen sålde min syster och hennes man gården och marken till en granne, som gärna köpte in mera mark och nu idkar spannmålsodling på hemjorden.
Men 8 januari 1991: vi anhöriga stod så hjälplösa vid fars dödsbädd. Han hade dubbelsidig lunginflammation, som hade tillstött i samband med troligtvis ett strokeanfall han fått några dagar tidigare. Han hade svårt att andas och fick extra syre, hörde vad vi sade men kunde inte meddela sig annat än genom handtryckning. Jag kommer resten av mitt liv att minnas min fars starka, kraftigt byggda arbetshänder. Ensamma skall vi gå över dödens gräns. Det känns utmanande och litet hotfullt. Lilla Hugo säger till Josefin i Maria Gripes bok om svårigheten att dö: "Inte är det så svårt att dö tror jag. Jag har då inte hört om någon som inte klarat av det"!
Varje gång jag besöker mina föräldrars grav, det sker kanske alltför sällan, kommer jag ihåg dem, och däremellan också då och då. De var de bristfälliga människor de var, men de gav mig livet, de försökte ge mig en god start i livet och deras bortgång påminner mig om att det liv jag har här på jorden inte varar för evigt. De omfattade också den kristna tro, som spränger dethär livets gränser.
"Mitt korta liv är snart förbi, jag vandrar den väg som ingen går tillbaka." Job 16:22
"Jag vet att min befriare lever, och till sist skall träda fram på jorden." Job 19:25