Val

Det är intressant, det här med val.

Nyligen valde vi inom kyrkan nya representanter till kyrkomötet och stiftsfullmäktigena. Det skedde med indirekta val för lekmännens del, vilket innebar att de förtroendemän som valdes i senaste allmänna val för ett drygt år sedan, förvaltade församlingsbornas röster. Detta har kritiserats för att inte vara demokratiskt, men det stämmer nog inte. Demokrati är det, men indirekt demokrati, inte direkt demokrati. Det får man nog kritisera, om man vill, men termerna bör vara korrekta.
Så kommer det kyrkoherdeval emellanåt i olika församlingar. Ingå församling valde ny herde för någon vecka sedan, och snart är det min församling, Borgå svenska domkyrkoförsamling, som står i turen. Här är det direkt demokrati som gäller; varje församlingsmedlem på 18 år eller mer har en röst. Förr måste man vara konfirmerad för att få rösta; numera gäller det kravet bara för kandidaterna.

I Borgå är det närmare 30 år sedan vi senast valde kyrkoherde (som hos oss kallas domprost). Den förre domprosten, Lars Schmidt, tillträdde 1991, men då var han den enda sökanden, så något val förrättades inte. Denna gång har vi hela tre kandidater att välja mellan, Lars Junell (64), Bror Träskbacka (49) och Mats Lindgård (45). De provpredikar i tur och ordning tre söndagar i följd, och nästa vecka ordnas ett par valtillfällen där folk får känna kandidaterna på pulsen. Det senaste numret av församlingens tidning, Domkyrkobladet, presenterar dem också.
Valprocessen har dragit ut på tiden, eftersom den behandlades ända uppe i Högsta förvaltningsdomstolen, men nu efter tre års väntan blir valet äntligen av! Jag hoppas att det skall avspegla sig också i ett livligt deltagande. Vem som leder församlingen är långt ifrån oviktigt. Ur stiftets synvinkel är det också viktigt vem som är domprost, eftersom han är stiftets andreman efter biskopen.

Att församlingen är viktig för de svenskspråkiga borgåborna syns förresten också i att kyrkotillhörigheten är mycket hög; vid årsskiftet fanns det 15 140 svenskspråkiga i Borgå varav 14 209 hörde till kyrkan, d.v.s. 93,85 %. Detta är naturligtvis glädjande! För den finska församlingen var motsvarande siffra 81,07% och i helhetskyrkan 81,7%.

Guds vänskap

Så här på Vändagen, Valentine's Day, kan det vara intressant att se huruvida ordet "vän" förekommer i psalmboken. Åtminstone finns det inget sökord på "vän" eller "vänskap" där. Så här utantill kommer jag i alla fall ihåg en del psalmer.
Osökt kommer för mig psb 265 "Jesus är min vän den bästa, och hans like ingen är". Om jag minns rätt, så var ordalydelsen tidigare "den bäste". "Ingen skall mig kunna skilja ifrån den mig har så kär. En skall vara bägges vilja alltid här och evigt där." Intressant: den enes eller den andres vilja skall inte dominera här, utan viljan och sinnelaget skall vara gemensamt här på jorden och för evigt i himlen. Fin tanke.
En psalm i samma klass och lika känd är den "diakonala" psalmen 482 under avdelningen Ansvar och tjänande: "Ett vänligt ord kan göra under, det läker hjärtats djupa sår." En lämplig text så här på "Alla hjärtans dag", som Vändagen alternativt kalla(t)s. "En hjärtlig blick, ett tacksamt ord välsignar brödet på vårt bord."
Den tredje psalmen jag kommer att tänka på handlar också om vänskap, psb 415, "Med Gud och hans vänskap, hans Ande och ord samt bröders gemenskap och nattvardens bord de osedda dagar vi möter med tröst, oss följer ju herden, oss följer ju herden, den trofaste herden, vi känner hans röst."
God Vändag!

Liberalteologi och fundamentalism

Vi använder emellanåt "kyrkopolitiska" termer utan att tänka på deras innehåll. Oftast sker det då vi vill skälla på någon annan. "Liberalteolog" och "fundamentalist" är exempel på sådana termer. Ofta är de ändå lösryckta ur sitt sammanhang, och är därför ingen korrekt beskrivning av det som man rackar ner på.

I det följande citerar och refererar jag Religionslexikonet (Bokförlaget Forum 1996).
Liberalteologin "betecknar en öppenhet för upplysningens ideal och sökandet efter en odogmatisk tro som inte är förestavad av kyrkans lära och auktoritet." Kring sekelskiftet 1900 avvisade teologer som Albrecht Ritschl och Adolf von Harnack "som irrationella alla läror som tycktes hota individens autonomi och utsatte Bibeln för en sträng historisk kritik. Nya testamentets innehåll reducerades till 'Jesu enkla lära', en moralisk undervisning på allmänmänsklig grund. [...] De betonade att alla positiva religioner, inklusive kristendomen, bara är olika historiska skal kring en och samma kärna: en allmänmänsklig förnuftsreligion."
Fundamentalism är en "benämning på strängt bibeltroende. Den har fått sitt namn av den amerikanska tidskriften "The Fundamentals" som utkom 1910-15. Fundamentalister har en stark tilltro till Bibelns trovärdighet också i historiska och naturvetenskapliga frågor och kan t.ex. hävda att Bibelns skapelseberättelse återger det faktiska förloppet vid världens tillkomst." Under de senaste årtiondena har begreppet politiserats och börjat användas om rörelser i olika religioner som anser att Guds eller gudarnas vilja bör vara samhällets grundval. En del av dessa rörelser vill nå sitt mål på fredlig och andra på våldsam väg. "Ordets innebörd har därför blivit oklar och det används alltför lätt som invektiv mot oliktänkande."
Så finns det en teologisk gren som heter "fundamentalteologi", som inte har med fundamentalism att göra, utan granskar vetenskapligt den kristna trons grundvalar.

Det som detta innebär är att liberalteologin och fundamentalismen egentligen är två sidor av samma mynt, nämligen rationalismen, övertron på att människan kan förstå allt omkring sig. Antingen kan människan genom att bli upplyst och skala bort alla irrationella drag komma nära den ursprungliga uppenbarelsen (såsom liberalteologin hävdar) eller rationellt tolka och förstå alla drag av den gudomliga uppenbarelsen (såsom fundamentalismen påstår). Båda dessa är alltså ytterst arroganta synsätt, vart på sitt sätt.

För mig är det naturligt att se saken annorlunda. Jag skall och får sträva efter förståelse, men jag är medveten om att jag aldrig kommer att uppnå den. Ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag. Ju mer kunskap jag får, desto mer inser jag hur mycket det finns som jag inte kan.

Inställningsmässigt liberal är jag i betydelsen frisinnad. Jag vill alltså inte binda mig till ett visst sätt att göra saker, utan tycker (kort sagt) att frihet ska få råda, så länge ingen tar skada. Detta gör mig inte till liberalteolog, utan till en liberal teolog (observera mellanslaget).
Metodiskt konservativ (i motsats till radikal) är jag eftersom jag anser att man inte skall förändra saker utan orsak, utan granska allt och behålla det som är gott, som Paulus säger. Vi skall alltså inte kasta ut barnet med badvattnet. Detta gör mig ändå inte till fundamentalist, utan gör att min liberalism är moderat.

Jag skulle alltså generellt sett definiera mig själv som en moderat liberal teolog.