Vi har senaste söndag påmints om händelserna 1918 och kriget mellan de vita och de röda. Det kriget har kallats frihetskriget, inbördeskriget, broderkriget, bland annat. Freden blev dyrköpt. Än idag diskuterar man inom kyrkan, att skall den (vem i så fall?) be om förlåtelse för det som skedde, när prästerna i många fall stod på de vitas sida. Andra säger, att det som har varit det har varit. Nu gäller det att kyrkan och arbetarrörelsen samarbetar för befolkningens bästa.
Den israeliske författaren Amos Oz har varit med om att år 1978 bilda en fredsrörelse i sitt land: Fred nu. Han säger, att motsatsen till krig inte är kärlek eller medlidande, motsatsen till krig är inte heller generositet eller broderskap eller förlåtelse. Nej, motsatsen enligt honom till krig är fred. Så enkelt är det. Och så svårt.
Om Oz under sin livstid får se staten Israel och staten Palestina leva sida vid sida som hyggliga grannar utan förtryck, utan exploatering, utan blodsutgjutelse, utan terror, utan våld, kommer han att bli tillfredsställd, även om det inte råder kärlek mellan folken. Han citerar poeten Robert Frost, som har sagt: "Med bra staket får man goda grannar."
Vi har fått följa med byggandet av det oerhörda staketet, muren, m.m. som skiljer Västbanken från Israel, spränger sönder jordbruksområden, sår splittring och oenighet ända till Högsta domstolen grannar emellan. Vi har alldeles nyligen fått se delar av gränsmuren mellan Egypten och Gaza falla och folket strömma över för att köpa livsmedel och andra nyttigheter i Egypten. "Bra staket" var det, ja.
Amos Oz konstaterar, att konflikten mellan Israel och Palestina är så besvärlig därför att det är en konflikt mellan två offer för samma förtryckare. "Det Europa som koloniserade Arabvärlden, exploaterade den, förödmjukade den, trampade på dess kultur, tog kontrollen över den och använde den som en imperialistisk lekplats, är samma Europa som diskriminerade judarna, förföljde dem, jagade dem och till slut utsatte dem för massutrotning i ett folkmord av aldrig tidigare skådad omfattning. Två barn till samma grymma förälder älskar inte nödvändigtvis varandra."
29.1.08
23.1.08
Prästens lilla kråka
Efter ett dop för en tid sedan kom två unga män fram till mig i sällskap med sin mor. Den ene av dem presenterade sig som "prästens lilla kråka". När jag förhörde mig om deras ålder, visade det sig att de båda var lika gamla (fem år), vilket inte är helt överraskande, eftersom de är tvillingar.
Nu senast döpte jag deras kusin. För fem år sedan döpte jag dem. Då jag besökte hemmet för dopsamtal, hade jag i ett skede den ena tvillingen i famnen medan mamman tog hand om den andra. Nummer ett var inte alls förtjust i mig. Då vi bytte, så att mamma fick ta hand om nummer ett, satt nummer två helt förnöjd i min famn - inga problem alls! Därav kom hans smeknamn, "prästens lilla kråka".
Det var lustigt att det fortfarande används. Vi får se om det ännu används om och när jag viger honom om några decennier.
Som en parallell till detta kan jag nämna att jag vid ett helt annat dopkaffe nyligen satt med den nydöpte unge mannen i famnen och sjöng några barnvisor för honom. När jag hade sjungit "Prästens lilla kråka", bad föräldrarna mig sjunga den på nytt, så att de kunde få det på video.
Det var väl lite lustigt när den kaftanklädde sjöng sådant.
Nu senast döpte jag deras kusin. För fem år sedan döpte jag dem. Då jag besökte hemmet för dopsamtal, hade jag i ett skede den ena tvillingen i famnen medan mamman tog hand om den andra. Nummer ett var inte alls förtjust i mig. Då vi bytte, så att mamma fick ta hand om nummer ett, satt nummer två helt förnöjd i min famn - inga problem alls! Därav kom hans smeknamn, "prästens lilla kråka".
Det var lustigt att det fortfarande används. Vi får se om det ännu används om och när jag viger honom om några decennier.
Som en parallell till detta kan jag nämna att jag vid ett helt annat dopkaffe nyligen satt med den nydöpte unge mannen i famnen och sjöng några barnvisor för honom. När jag hade sjungit "Prästens lilla kråka", bad föräldrarna mig sjunga den på nytt, så att de kunde få det på video.
Det var väl lite lustigt när den kaftanklädde sjöng sådant.
21.1.08
Kan man tro utan att veta om det?
Kvinnans tro var att hon vände sig till Jesus när ingen annan hjälp fanns att få. Jag finner det rimligt att hon inte visste att hon trodde.
Jag själv har grubblat mycket över det som jag kallar upplevelselös tro. Om man inte talar i tungor, inte erfar Andens närvaro i bön, inte sett sjuka bli friska eller överhuvudtaget någonting som skulle övertyga en om att Gud finns, att han älskar just mig, att han är ”vägen, sanningen och livet”, kan man ändå tro och få del av lilla bibelns löfte att ”var och en som tror inte skall gå förlorad utan ha evigt liv”?
Det är väl inte alla dessa upplevelser som gör tron, utan relationen till Gud, och den kan vara svår att lita på också om man någonstans inom sig litar på Gud.
Och det får mig att fundera på hur många som tror på Gud, men ändå känner sig odugliga eftersom de inte riktigt kan tro på sin tro.
19.1.08
Namnsdag 19 januari
I dag är det här i Finland i almanackan namnsdag för Henrik, Henry (i Sverige togs Henry bort år 2001). Alltså får jag också vara med ännu, när jag bor i Finland.
Henrik hör till de namn som behållit sin plats i kalendern sedan medeltiden. Vi firar i dag i vår ev.luth. kyrka biskop Henriks minnesdag, han som var "Finlands apostel". I Ecclesia, Finlandssvensk kyrklig kalender, står för den här dagen:
Biskop Henrik, trons lärare och martyr.
Texterna är Ps 145:1-7, Jes 52:7-10 eller Syr 45:15-20, Hebr 13:7-8 eller 2 Tim 2:8-13 och Joh 4:34-38.
Biskop Henrik var född i England, kom till Sverige år 1152 med den påvlige legaten Nicholas Breakespear. Den senare återvände efter fyra år till kontinenten 1156 (1154?), då han blev påve under namnet Hadrianus IV. Henrik blev biskop i gamla Uppsala och följde med kung Erik på korståg till Finland år 1156. Han stannade kvar i Finland för att missionera. När han ville döma en bonde, Lalli, till kyrkans straff för ett begånget mord, blev han själv dödad av Lalli. Årtalet torde ha varit 1157 (de lärde tvistar om dessa årtal fortfarande, det finns professorer, som anser att Henrik endast var en legendär gestalt!). Henrik blev redan år 1158 kanoniserad av sin vän, påven Hadrianus IV (jag följer här uppgifter i Wikipedia, som kompletteras hela tiden).
Namnet Henry är den engelska formen. Många kungar hade det namnet i England, en ökänd sådan var Henry VIII. Henry Ford är en namne, som heter duga. Själv kör jag dock med Volvo:-)
Henrik hör till de namn som behållit sin plats i kalendern sedan medeltiden. Vi firar i dag i vår ev.luth. kyrka biskop Henriks minnesdag, han som var "Finlands apostel". I Ecclesia, Finlandssvensk kyrklig kalender, står för den här dagen:
Biskop Henrik, trons lärare och martyr.
Texterna är Ps 145:1-7, Jes 52:7-10 eller Syr 45:15-20, Hebr 13:7-8 eller 2 Tim 2:8-13 och Joh 4:34-38.
Biskop Henrik var född i England, kom till Sverige år 1152 med den påvlige legaten Nicholas Breakespear. Den senare återvände efter fyra år till kontinenten 1156 (1154?), då han blev påve under namnet Hadrianus IV. Henrik blev biskop i gamla Uppsala och följde med kung Erik på korståg till Finland år 1156. Han stannade kvar i Finland för att missionera. När han ville döma en bonde, Lalli, till kyrkans straff för ett begånget mord, blev han själv dödad av Lalli. Årtalet torde ha varit 1157 (de lärde tvistar om dessa årtal fortfarande, det finns professorer, som anser att Henrik endast var en legendär gestalt!). Henrik blev redan år 1158 kanoniserad av sin vän, påven Hadrianus IV (jag följer här uppgifter i Wikipedia, som kompletteras hela tiden).
Namnet Henry är den engelska formen. Många kungar hade det namnet i England, en ökänd sådan var Henry VIII. Henry Ford är en namne, som heter duga. Själv kör jag dock med Volvo:-)
15.1.08
Retorik
Det finns två retoriska figurer som jag har retat mig på under de senaste åren. Det verkar dessutom som om den ena springer fram ur den andra.
Stiftet som familj
Den första figuren går ut på att vi (t.ex. inom Borgå stift) är som en enda stor familj. Vi är alla systrar och bröder, och därför skall vi inte bråka.Denna tanke är vacker, men destruktiv. Det kan väl hända att vi är en familj, men i så fall en familj där det förekommer incest och hustrumisshandel. Genom att alla låter bli att "bråka" (och locket läggs på debatten) legitimeras missbruken, och missnöjet och illamåendet ökar.
De konservativa blir förföljda
Om problemen sopas under mattan, försvinner de inte, utan blir tvärtom bara större. Men i ett klimat där alla har vant sig vid att saker inte nämns vid sina rätta namn, kan en förändring på den punkten bli en chockartad väckning för mången.Då kyrkans och stiftets ledning nu (äntligen) tar itu med de olika former av diskriminering som förekommer, börjar de som drabbas naturligtvis skrika om "förföljelse" och "diskriminering" i sin tur. Det som sker är dock att situationen normaliseras.
Just nu mår kyrkan och stiftet inte bra. De har feber. Ändå är febern ett hoppfullt tecken på att infektionen bekämpas och patienten småningom kan tillfriskna. Gud give att det går så!
Stiftet som familj
Den första figuren går ut på att vi (t.ex. inom Borgå stift) är som en enda stor familj. Vi är alla systrar och bröder, och därför skall vi inte bråka.Denna tanke är vacker, men destruktiv. Det kan väl hända att vi är en familj, men i så fall en familj där det förekommer incest och hustrumisshandel. Genom att alla låter bli att "bråka" (och locket läggs på debatten) legitimeras missbruken, och missnöjet och illamåendet ökar.
De konservativa blir förföljda
Om problemen sopas under mattan, försvinner de inte, utan blir tvärtom bara större. Men i ett klimat där alla har vant sig vid att saker inte nämns vid sina rätta namn, kan en förändring på den punkten bli en chockartad väckning för mången.Då kyrkans och stiftets ledning nu (äntligen) tar itu med de olika former av diskriminering som förekommer, börjar de som drabbas naturligtvis skrika om "förföljelse" och "diskriminering" i sin tur. Det som sker är dock att situationen normaliseras.
Just nu mår kyrkan och stiftet inte bra. De har feber. Ändå är febern ett hoppfullt tecken på att infektionen bekämpas och patienten småningom kan tillfriskna. Gud give att det går så!
14.1.08
Fundamentalism och fritänkande....
Före domsöndagen förra hösten, skrev jag en predikan, som jag höll här i Esbo. Det är inte så ofta som jag får tillfälle att predika på domsöndagen eftersom det finns en uppfattning att domsömdagens budskap på något sätt är frånstötande. Så man lockar människor till kyrkan med psalmgudstjänst i stället. Hur skall man förstå domsöndagens tema så att den inte blir en skrämseltaktik. Hur skall man förstå Guds väsen? Nå detta var vad jag kom till:
http://predikantbloggen.blogspot.com/2007/11/att-se-kristus-i-min-medmnniska.html
För det mesta får jag inga kommentarer till mina predikningar. Vad det nu skall bero på. Men denna predikan gav upphov till två. Den ena av Kerstin Linden. Tack för din uppmuntran. Den andra av Hans Iwan Bratt. När någon upplyser mig om att jag inte är biblisk, så har denne hitintills haft en fundamentalistisk bibelsyn. Så min första tanke var naturligt: aha, en fundamentalist igen. Hur fel kan man ha?
Jag gick in på skribentens blogg.
http://hansiwanbratt.wordpress.com/
Det visade sig att han representerade motsvarigheten till våra fritänkare. Det är smickrande att bli uppmärksammad av en ”fritänkare”, men det kan inte undvikas att jag höjer på ögonbrynen. Finns det någon speciell orsak till att vi blir serverade en gudsbild, där Gud är dömande och småsint, av fritänkarna. Kanske det ändå visar att det finns en klar strategi hos fritänkarna. Den är att misstänkliggöra de värderingar som kyrkan förkunnar. Det står dem fritt att göra det. Men, av vilken orsak får jag då den uppfattningen att ateismen och fundamentalismen skakar hand i detta sammanhang? Kan det bero på att jag många gånger upplever att fundamentalisterna vill misstänkliggöra en bibeltolkning och kyrkosyn, som är tolerant och medmänsklig och kärleksfull. Vems ärenden går man? Vad får man till stånd? Kanske är det så som det sägas att jesuiterna i tiden tänkte, att allt sker till Guds ära. Men vad har vi sedan kvar, om det bara förkunnas ett fundamentalistiskt budskap. Då kunde vi lika gärna ge ordet och predikoturen åt Hans Iwar.
http://predikantbloggen.blogspot.com/2007/11/att-se-kristus-i-min-medmnniska.html
För det mesta får jag inga kommentarer till mina predikningar. Vad det nu skall bero på. Men denna predikan gav upphov till två. Den ena av Kerstin Linden. Tack för din uppmuntran. Den andra av Hans Iwan Bratt. När någon upplyser mig om att jag inte är biblisk, så har denne hitintills haft en fundamentalistisk bibelsyn. Så min första tanke var naturligt: aha, en fundamentalist igen. Hur fel kan man ha?
Jag gick in på skribentens blogg.
http://hansiwanbratt.wordpress.com/
Det visade sig att han representerade motsvarigheten till våra fritänkare. Det är smickrande att bli uppmärksammad av en ”fritänkare”, men det kan inte undvikas att jag höjer på ögonbrynen. Finns det någon speciell orsak till att vi blir serverade en gudsbild, där Gud är dömande och småsint, av fritänkarna. Kanske det ändå visar att det finns en klar strategi hos fritänkarna. Den är att misstänkliggöra de värderingar som kyrkan förkunnar. Det står dem fritt att göra det. Men, av vilken orsak får jag då den uppfattningen att ateismen och fundamentalismen skakar hand i detta sammanhang? Kan det bero på att jag många gånger upplever att fundamentalisterna vill misstänkliggöra en bibeltolkning och kyrkosyn, som är tolerant och medmänsklig och kärleksfull. Vems ärenden går man? Vad får man till stånd? Kanske är det så som det sägas att jesuiterna i tiden tänkte, att allt sker till Guds ära. Men vad har vi sedan kvar, om det bara förkunnas ett fundamentalistiskt budskap. Då kunde vi lika gärna ge ordet och predikoturen åt Hans Iwar.
13.1.08
15 år i skolning
Av förekommen anledning har jag kommit att blicka tillbaka på händelserna som omgav min prästvigning 1992. Jag hade tänkt mig att bli färdig med de teologiska studierna i maj och efter en sommars vila bli prästvigd på hösten. Men jag blev övertalad att komma till prästvigning redan i maj. Då blev det lite bråttom med förberedelserna.
Efter att för något år sedan ha bekantat mig med den koptisk-ortodoxa kyrkan i Egypten har jag lärt mig att den som kandiderar för prästvigning där skall tillbringa 40 dagar i ensamhet med endast en andlig vägledare som samtalspart. Vägledaren utses av biskopen och kan inte bytas ut. Den kyrkan har naturligtvis en klostertradition som gör detta möjligt på ett annat sätt än hos oss, men jag har ägnat en hel del tid åt att fundera på vad fyrtio dagar skulle ha gjort med mig år 1992. Min ordinationsutbildning räckte en dag i Borgå, och i den ingick inte ett enda enskilt samtal. Efter att ha varit präst i 15 år konstaterar jag att den andliga utvecklingen hos mig har varit enorm och att jag kunde ha rustats mycket bättre uttryckligen andligen i samband med att jag prästvigdes. Inför prästvigningen frågade ingen någonsin upp om mitt böneliv, om mina bibelläsningsvanor, om min andliga uppväxt eller varför jag egentligen vill bli präst. Efter prästvigningen har enstaka församlingsmedlemmar ställt dessa frågor, men aldrig någon från ”arbetsgivarhåll”.
Jag har svårt att bedöma vad detta i praktiken innebär. När jag tittar tillbaka på den jag var och vad jag gjort ser jag en något blåögd och ganska naiv prästplanta. En del av de egenskaperna finns fortfarande kvar trots att den bästa av lärare, församlingen, haft mig under behandling dessa 15 år som gått. Och med full fart tutar jag och kör…
Johan Westerlund10.1.08
Min riddare
Bilen har för mig blivit ett viktigt eget rum. I den hör jag på musik eller radio, talar i telefon eller ber på väg till och från min arbetsplats. Det är inte illa att ha en och en halv timme tid varje dag för egna reflektioner.
Häromdagen utannonserades en andakt ungefär som "Prinsen och tiggarflickan". Det klack till i hjärtat, det kändes nästan som om någon hade talat väldigt privat till min tro i radion - fast den känslan gick ju för all del om när andakten väl hade börjat...
Det är nämligen så enkelt, att jag för en del år sedan insåg att alla de där hjärteknipande sagorna och romanerna om hjältemodig och längtande kärlek handlar om mig och Herren. Åtminstone är det genom dem han ofta talar till mig. Om det sedan är Röda Nejlikan eller Birk i Ronja Rövardotter är detsamma, i varje hjälte som offrar sig för den hönshjärnade hjältinnans skull möter mig Kristus. Och varje avvisande, dryg eller dum hjältinna som inte känner igen den Sanna Kärleken är jag (mitt ego tackar så mycket).
Kanske det är just min envisa tendens att slå dövörat till som gör att vår Herre väljer att tala till mig i drömmar och sagor, varhelst jag minst väntar mig det. Eller så är det så att Han finns överallt, längtande och kärleksfull, bara vi får upp ögonen för Honom?
Vare därmed hur som helst, i min tappra fyrhjuliga springare av plåt fortsätter jag att drömma om min riddare, han som aldrig slutar älska mig. Tillsammans rullar vi vidare mot äventyren.
Häromdagen utannonserades en andakt ungefär som "Prinsen och tiggarflickan". Det klack till i hjärtat, det kändes nästan som om någon hade talat väldigt privat till min tro i radion - fast den känslan gick ju för all del om när andakten väl hade börjat...
Det är nämligen så enkelt, att jag för en del år sedan insåg att alla de där hjärteknipande sagorna och romanerna om hjältemodig och längtande kärlek handlar om mig och Herren. Åtminstone är det genom dem han ofta talar till mig. Om det sedan är Röda Nejlikan eller Birk i Ronja Rövardotter är detsamma, i varje hjälte som offrar sig för den hönshjärnade hjältinnans skull möter mig Kristus. Och varje avvisande, dryg eller dum hjältinna som inte känner igen den Sanna Kärleken är jag (mitt ego tackar så mycket).
Kanske det är just min envisa tendens att slå dövörat till som gör att vår Herre väljer att tala till mig i drömmar och sagor, varhelst jag minst väntar mig det. Eller så är det så att Han finns överallt, längtande och kärleksfull, bara vi får upp ögonen för Honom?
Vare därmed hur som helst, i min tappra fyrhjuliga springare av plåt fortsätter jag att drömma om min riddare, han som aldrig slutar älska mig. Tillsammans rullar vi vidare mot äventyren.
8.1.08
En dag att minnas
Den 8 januari 1991 var dagen då min far Elis dog efter en kort men intensiv femdagars sjukdomsperiod. Han var född den 19 juli 1916 i Terjärv och dog på Malmska sjukhuset i Jakobstad. Min far blev alltså 74,5 år. Han hörde till frontmannaveteranerna, hade tjänstgjort i våra båda senaste krig, vinterkriget 1939-40 och fortsättningskriget 1941-44. Värnpliktstiden medräknad kom han att tjäna vårt fosterland ganska exakt fem år.
Hans livsgärning förutom detta kom att bli jord- och skogsbruk i Vörå, Karvsor, där han blev måg på min morfars (Matts Nygård) gård. Ett typiskt litet jordbruk med 14 ha odlad mark och det dubbla antalet hektar skog. I ladugården fanns 5-6 kor, några svin och en häst. Får och höns var komplement för att dryga ut levebrödet. Min mor Helga var värdinnan på gården och hade i mycket ansvaret för djuren och ladugården. Mina föräldrar avvecklade sitt jordbruk i början av 1980-talet och jordbruksjorden arrenderades ut till en bonde i byn. Efter mina föräldrars frånfälle, min mor dog 2 april 2006, tillföll gården vid arvsskiftet min syster Marita, som är gift och bosatt i Munsala - med undantag för ett skogsskifte i Oravais. Rätt nyligen sålde min syster och hennes man gården och marken till en granne, som gärna köpte in mera mark och nu idkar spannmålsodling på hemjorden.
Men 8 januari 1991: vi anhöriga stod så hjälplösa vid fars dödsbädd. Han hade dubbelsidig lunginflammation, som hade tillstött i samband med troligtvis ett strokeanfall han fått några dagar tidigare. Han hade svårt att andas och fick extra syre, hörde vad vi sade men kunde inte meddela sig annat än genom handtryckning. Jag kommer resten av mitt liv att minnas min fars starka, kraftigt byggda arbetshänder. Ensamma skall vi gå över dödens gräns. Det känns utmanande och litet hotfullt. Lilla Hugo säger till Josefin i Maria Gripes bok om svårigheten att dö: "Inte är det så svårt att dö tror jag. Jag har då inte hört om någon som inte klarat av det"!
Varje gång jag besöker mina föräldrars grav, det sker kanske alltför sällan, kommer jag ihåg dem, och däremellan också då och då. De var de bristfälliga människor de var, men de gav mig livet, de försökte ge mig en god start i livet och deras bortgång påminner mig om att det liv jag har här på jorden inte varar för evigt. De omfattade också den kristna tro, som spränger dethär livets gränser.
"Mitt korta liv är snart förbi, jag vandrar den väg som ingen går tillbaka." Job 16:22
"Jag vet att min befriare lever, och till sist skall träda fram på jorden." Job 19:25
Hans livsgärning förutom detta kom att bli jord- och skogsbruk i Vörå, Karvsor, där han blev måg på min morfars (Matts Nygård) gård. Ett typiskt litet jordbruk med 14 ha odlad mark och det dubbla antalet hektar skog. I ladugården fanns 5-6 kor, några svin och en häst. Får och höns var komplement för att dryga ut levebrödet. Min mor Helga var värdinnan på gården och hade i mycket ansvaret för djuren och ladugården. Mina föräldrar avvecklade sitt jordbruk i början av 1980-talet och jordbruksjorden arrenderades ut till en bonde i byn. Efter mina föräldrars frånfälle, min mor dog 2 april 2006, tillföll gården vid arvsskiftet min syster Marita, som är gift och bosatt i Munsala - med undantag för ett skogsskifte i Oravais. Rätt nyligen sålde min syster och hennes man gården och marken till en granne, som gärna köpte in mera mark och nu idkar spannmålsodling på hemjorden.
Men 8 januari 1991: vi anhöriga stod så hjälplösa vid fars dödsbädd. Han hade dubbelsidig lunginflammation, som hade tillstött i samband med troligtvis ett strokeanfall han fått några dagar tidigare. Han hade svårt att andas och fick extra syre, hörde vad vi sade men kunde inte meddela sig annat än genom handtryckning. Jag kommer resten av mitt liv att minnas min fars starka, kraftigt byggda arbetshänder. Ensamma skall vi gå över dödens gräns. Det känns utmanande och litet hotfullt. Lilla Hugo säger till Josefin i Maria Gripes bok om svårigheten att dö: "Inte är det så svårt att dö tror jag. Jag har då inte hört om någon som inte klarat av det"!
Varje gång jag besöker mina föräldrars grav, det sker kanske alltför sällan, kommer jag ihåg dem, och däremellan också då och då. De var de bristfälliga människor de var, men de gav mig livet, de försökte ge mig en god start i livet och deras bortgång påminner mig om att det liv jag har här på jorden inte varar för evigt. De omfattade också den kristna tro, som spränger dethär livets gränser.
"Mitt korta liv är snart förbi, jag vandrar den väg som ingen går tillbaka." Job 16:22
"Jag vet att min befriare lever, och till sist skall träda fram på jorden." Job 19:25
7.1.08
Lappfjärds kyrkas vind
Jag minns livligt hur min farbror Hannes af Hällström en gång i början av 1990-talet tog mig upp på vinden i Lappfjärds kyrka 
(han var förtroendevald i församlingen).
Kyrkan är ju enorm med sina 3000 sittplatser, men utrymmet mellan inner- och yttertaket är det också! Det var som ett helt tempel i sig, när vi tittade omkring oss och jag funderade på männen som hade byggt allt detta och klättrat där uppe sådär hundrafemtio år tidigare. Det blev helt enkelt en andlig upplevelse det hela!
Det är inte bara skönheten i det man ser, utan också skönheten i det som ligger bakom det man ser, som leder till Gud.
(han var förtroendevald i församlingen).Kyrkan är ju enorm med sina 3000 sittplatser, men utrymmet mellan inner- och yttertaket är det också! Det var som ett helt tempel i sig, när vi tittade omkring oss och jag funderade på männen som hade byggt allt detta och klättrat där uppe sådär hundrafemtio år tidigare. Det blev helt enkelt en andlig upplevelse det hela!
Det är inte bara skönheten i det man ser, utan också skönheten i det som ligger bakom det man ser, som leder till Gud.
1.1.08
Allsmäktig allhärskare
Jag hörde en intressant tanke för en tid sedan.Det grekiska ordet Pantokrator, som betecknar Kristus som Allhärskaren, översattes till latin med Omnipotens, den Allsmäktige. Detta skulle förklara varför teodicé-problemet (alltså "Hur kan Gud tillåta ondskan") uppkom i den västliga kyrkan, men inte i den östliga. Om man ser Gud som allsmäktig, alltså alltings yttersta orsak i alla detaljer, får man minsann problem med ondskans existens. Men om Gud är en härskare, vars undersåtar har personlig frihet tills de överträder hans lagar - en härskare som inte vill ingripa förrän något har hänt, men nog ser till att gott och ont får sin belöning - är det betydligt enklare.
Tack, Ingmar, för den tanken!
Bilden föreställer en Kristus Pantokrator -ikon från S:ta Katarina-klostret på Sinai. Ikonen målades antagligen i Konstantinopel på 500- eller 600-talet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)