Min riddare

Bilen har för mig blivit ett viktigt eget rum. I den hör jag på musik eller radio, talar i telefon eller ber på väg till och från min arbetsplats. Det är inte illa att ha en och en halv timme tid varje dag för egna reflektioner.
Häromdagen utannonserades en andakt ungefär som "Prinsen och tiggarflickan". Det klack till i hjärtat, det kändes nästan som om någon hade talat väldigt privat till min tro i radion - fast den känslan gick ju för all del om när andakten väl hade börjat...
Det är nämligen så enkelt, att jag för en del år sedan insåg att alla de där hjärteknipande sagorna och romanerna om hjältemodig och längtande kärlek handlar om mig och Herren. Åtminstone är det genom dem han ofta talar till mig. Om det sedan är Röda Nejlikan eller Birk i Ronja Rövardotter är detsamma, i varje hjälte som offrar sig för den hönshjärnade hjältinnans skull möter mig Kristus. Och varje avvisande, dryg eller dum hjältinna som inte känner igen den Sanna Kärleken är jag (mitt ego tackar så mycket).
Kanske det är just min envisa tendens att slå dövörat till som gör att vår Herre väljer att tala till mig i drömmar och sagor, varhelst jag minst väntar mig det. Eller så är det så att Han finns överallt, längtande och kärleksfull, bara vi får upp ögonen för Honom?
Vare därmed hur som helst, i min tappra fyrhjuliga springare av plåt fortsätter jag att drömma om min riddare, han som aldrig slutar älska mig. Tillsammans rullar vi vidare mot äventyren.